söndag 21 september 2008
Septembernyheter...
Just nu prövar jag ett nytt format på Wordpress, med svensk och engelsk text sida vid sida.
fredag 22 augusti 2008
Finns det någon läkare ombord?
Jag sitter på Newarks flygplats och väntar på mitt flyg till Sverige. Istället för en bok har jag min portföljdator med mig den här gången. Jag tror det tog längre att koppla mig till det trådlösa nätverket än att flyga hit.
Jag hoppas på en snabb och lugn flygning denna korta resa för att hälsa på mina föräldrar. Som läkare har jag ibland blivit ombedd att hjälpa medpassagerare med hälsoproblem.
Min förra sommarresa till Sverige slutade en ovanligt het dag. Ekonomikabinen på den stora Airbus-maskinen var proppfull. Det var ett par minuter före avgång från Arlanda och kabinbesättningen gick nedför gångarna och kontrollerade stolsryggar, brickhyllor och bagagehyllor. Två rader bakom oss stannade de och jag hörde dem fråga ”Sir, are you all right?” och lågmälda röster fortsatte prata ett tag. Pursern anlände, och snart hördes det klassiska kabinutropet:
“Finns det någon läkare ombord?”
Jag lutade mig över och rörde vid en av flygvärdarna och sa: ”Jag är läkare.”
Den medelålders mannen var genomvåt av perspiration. Han var amerikan, hans fru svenska, och de hade tre barn i skolåldern.
“Jag mår inte bra”, sa han på engelska. Hans puls var svag och snabb, men inte oregelbunden. Frun beskrev att han hade haft feber till och från i två dagar. Igår hade han varit på en distriktsläkarmottagning i en av Stockholms norra förorter utan någon exakt diagnos. Hustrun frågade honom om han ville komma av planet och åka till Karolinska. Han verkade tveksam. Medan jag gick igenom en snabb allmänutfrågning uppenbarade sig kaptenen. Han behövde fatta ett beslut. Skulle passageraren tillåtas följa med planet?
Det verkade vara mitt beslut. Å ena sidan kunde mannen ha en helt vanlig virusinfektion och klara sig fint hela vägen hem utan att förlora kontrollen över några kroppsfunktioner, men å andra sidan kunde det bli mycket otrevligt i kabinen. Han kunde också ha något allvarligt eller till och med livshotande inom några timmar och på 10000 meters höjd. Slutligen, tänk om han hade något mycket smittsamt – kom ihåg SARS-epidemin 2003, som ansågs ha spridits genom flygresor.
Jag sa till kaptenen att jag tyckte mannen borde gå av i Stockholm. Kaptenen verkade lättad. Frun bestämde att hon och barnen också skulle gå av planet.
Kaptenen förklarade förseningen över högtalarsystemet medan familjen tog sig av planet. Pursern försvann och kom sedan tillbaka med gratis champagne åt Emma och mig. En annan läkare dök plötsligt upp från förstaklasskabinen med en liten chokladask till mig. Han verkade lätt berusad så här tidigt på dagen.
Triage är en grovsyssla. Man behöver inte ställa diagnos. Man behöver inte ha rätt. Allt man behöver göra är att välja det handlingsalternativ som leder till mista möjliga skada ifall man väljer fel.
Jag hoppas på en snabb och lugn flygning denna korta resa för att hälsa på mina föräldrar. Som läkare har jag ibland blivit ombedd att hjälpa medpassagerare med hälsoproblem.
Min förra sommarresa till Sverige slutade en ovanligt het dag. Ekonomikabinen på den stora Airbus-maskinen var proppfull. Det var ett par minuter före avgång från Arlanda och kabinbesättningen gick nedför gångarna och kontrollerade stolsryggar, brickhyllor och bagagehyllor. Två rader bakom oss stannade de och jag hörde dem fråga ”Sir, are you all right?” och lågmälda röster fortsatte prata ett tag. Pursern anlände, och snart hördes det klassiska kabinutropet:
“Finns det någon läkare ombord?”
Jag lutade mig över och rörde vid en av flygvärdarna och sa: ”Jag är läkare.”
Den medelålders mannen var genomvåt av perspiration. Han var amerikan, hans fru svenska, och de hade tre barn i skolåldern.
“Jag mår inte bra”, sa han på engelska. Hans puls var svag och snabb, men inte oregelbunden. Frun beskrev att han hade haft feber till och från i två dagar. Igår hade han varit på en distriktsläkarmottagning i en av Stockholms norra förorter utan någon exakt diagnos. Hustrun frågade honom om han ville komma av planet och åka till Karolinska. Han verkade tveksam. Medan jag gick igenom en snabb allmänutfrågning uppenbarade sig kaptenen. Han behövde fatta ett beslut. Skulle passageraren tillåtas följa med planet?
Det verkade vara mitt beslut. Å ena sidan kunde mannen ha en helt vanlig virusinfektion och klara sig fint hela vägen hem utan att förlora kontrollen över några kroppsfunktioner, men å andra sidan kunde det bli mycket otrevligt i kabinen. Han kunde också ha något allvarligt eller till och med livshotande inom några timmar och på 10000 meters höjd. Slutligen, tänk om han hade något mycket smittsamt – kom ihåg SARS-epidemin 2003, som ansågs ha spridits genom flygresor.
Jag sa till kaptenen att jag tyckte mannen borde gå av i Stockholm. Kaptenen verkade lättad. Frun bestämde att hon och barnen också skulle gå av planet.
Kaptenen förklarade förseningen över högtalarsystemet medan familjen tog sig av planet. Pursern försvann och kom sedan tillbaka med gratis champagne åt Emma och mig. En annan läkare dök plötsligt upp från förstaklasskabinen med en liten chokladask till mig. Han verkade lätt berusad så här tidigt på dagen.
Triage är en grovsyssla. Man behöver inte ställa diagnos. Man behöver inte ha rätt. Allt man behöver göra är att välja det handlingsalternativ som leder till mista möjliga skada ifall man väljer fel.
fredag 15 augusti 2008
Kyrkan och Advokaten
Livet i vår lilla by är inte alltid så idylliskt som man kan tänka. Ta till exempel historien om hur
metodistkyrkan mitt i byn byggde en ny handikapp-parkering.
Församlingen är liten och trogen och med åren har den blivit äldre, helt naturligt. Fler och fler
församlingsmedlemmar har svårt att ta sig in från parkeringsplatsen tvärsöver gatan och uppför en liten backe.
Prästgården ligger vägg i vägg och har en stor, sluttande gräsmatta med fin utsikt över floden. Församlingen bestämde sig för att bygga en handikapp-parkering på en del av prästgårdens gräsmatta. Infarten skulle bli från ”Parsonage Street” (Prästgårdsgatan).
Stopp i klaveret! Så enkelt var det inte. Parkeringsplatsen var preliminär och användes redan när villaägaren tvärsöver Prästgårdsgatan ringde polisen (County Sheriff) och klagade. Det visar sig att denna villaägare, som råkar vara advokat, faktiskt äger två meter av prästgårdens gräsmatta enligt lantmätaren.
Advokaten vägrade låta kyrkfolket köra över den två meter breda gräsremsan, så nu i veckan har kyrkan förstört resten av prästgårdens gräsmatta och byggt en helt ny infart till parkeringsplatesen från huvudgatan och uppför den sluttande gräsmattan med flodutsikt.
Advokaten får nu utsikt över den nya uppfarten till parkeringsplatsen, istället för gräsmattan och ett underbart gammalt äppelträd, som strök med på kuppen. Om hon hade gått med på den ursprungliga lösningen hade hon inte ens kunnat se uppfarten från sitt vardagsrum.
En principsak, helt uppenbart, men nu ser det inte så pittoreskt ut mitt i byn!
metodistkyrkan mitt i byn byggde en ny handikapp-parkering.
Församlingen är liten och trogen och med åren har den blivit äldre, helt naturligt. Fler och fler
församlingsmedlemmar har svårt att ta sig in från parkeringsplatsen tvärsöver gatan och uppför en liten backe.
Prästgården ligger vägg i vägg och har en stor, sluttande gräsmatta med fin utsikt över floden. Församlingen bestämde sig för att bygga en handikapp-parkering på en del av prästgårdens gräsmatta. Infarten skulle bli från ”Parsonage Street” (Prästgårdsgatan).
Stopp i klaveret! Så enkelt var det inte. Parkeringsplatsen var preliminär och användes redan när villaägaren tvärsöver Prästgårdsgatan ringde polisen (County Sheriff) och klagade. Det visar sig att denna villaägare, som råkar vara advokat, faktiskt äger två meter av prästgårdens gräsmatta enligt lantmätaren.
Advokaten vägrade låta kyrkfolket köra över den två meter breda gräsremsan, så nu i veckan har kyrkan förstört resten av prästgårdens gräsmatta och byggt en helt ny infart till parkeringsplatesen från huvudgatan och uppför den sluttande gräsmattan med flodutsikt.
Advokaten får nu utsikt över den nya uppfarten till parkeringsplatsen, istället för gräsmattan och ett underbart gammalt äppelträd, som strök med på kuppen. Om hon hade gått med på den ursprungliga lösningen hade hon inte ens kunnat se uppfarten från sitt vardagsrum.
En principsak, helt uppenbart, men nu ser det inte så pittoreskt ut mitt i byn!
lördag 26 juli 2008
Dollarn Sjunker
Det var inte länge sedan jag kunde få tio kronor för en dollar. Nu blir det bara sex spänn. Snart är vi tillbaks vid en femma, som det var vid mitt första amerikabesök.
På ett par år har min inkomst sjunkit ganska drastiskt i jämförelse med kronan. Svenskar frågar ibland hur det känns. Svaret är att det inte märks något särskilt. Även om jag skulle stå i begrepp att köpa en Volvo, så skulle valutakurserna inte spela så stor roll på priset, eftersom många varor prissätts i dollar. Här ligger priserna på europeiska bilar nästan oförändrade; biltillverkare och försäljare klarar sig på mindre marginaler.
Bensin- och oljepriserna har gått upp till en grad som svider för många, men det innebär bara att vi nu betalar lika mycket som svenskarna. Trots allt så ligger inkomsterna högt nog här jämfört med Sverige att de flesta inte lider någon nöd ännu.
Folk här bekymrar sig för höjda matpriser, men det har mer att göra med energikostnaderna än valutakurserna. Jordbrukstillverkningen och transportkedjan kräver bränsle och odlarna får mer för majsen som bränsle än matvara. Är inte maten dyrare i Sverige än för ett par år sedan? Vad vi ser här är att många familjer planerar sina resor bättre för att spara på bensin och de handlar i storförpackningar vid billighetsställen som Costco och Sam´s Club (startad av Sam Walton, Wal-Mart´s grundare). Folk äter lite mindre på restaurang, de klipper rabattkuponger och de slänger inte bort så mycket mat.
Vi ser redan hur fler utlänningar kommer hit för att handla. Vi bor nära nog till Kanada att många butiker accepterar kanadensisk valuta och vi ser fler kanadaregistrerade bilar hos oss. Jag hör också att USA lockar fler shoppande turister från Europa än för några år sedan.
Jag tror att energipriserna, snarare än dollarkursen kommer att förändra vårt samhälle. Här har det länge varit vanligt att pendla långa sträckor till jobbet i bensinslukande bilar utan medpassagerare. Jag läste nyligen att 40 % av amerikaner har börjat fundera på att flytta närmare till jobbet. Många funderar också på att skaffa sig mindre bostäder, som är lättare att värma upp. Idealbilden av det amerikanska hemmet i en förstad med stora, nytillverkade hus (McMansions) och minst två stadsjeepar i varje garage kanske kommer att ändra sig till en stadslägenhet eller ett litet radhus nära tåg- eller busshällplatsen.
Själv har jag tre minuters bilväg till jobbet. Ganska skapligt med våra mått.
På ett par år har min inkomst sjunkit ganska drastiskt i jämförelse med kronan. Svenskar frågar ibland hur det känns. Svaret är att det inte märks något särskilt. Även om jag skulle stå i begrepp att köpa en Volvo, så skulle valutakurserna inte spela så stor roll på priset, eftersom många varor prissätts i dollar. Här ligger priserna på europeiska bilar nästan oförändrade; biltillverkare och försäljare klarar sig på mindre marginaler.
Bensin- och oljepriserna har gått upp till en grad som svider för många, men det innebär bara att vi nu betalar lika mycket som svenskarna. Trots allt så ligger inkomsterna högt nog här jämfört med Sverige att de flesta inte lider någon nöd ännu.
Folk här bekymrar sig för höjda matpriser, men det har mer att göra med energikostnaderna än valutakurserna. Jordbrukstillverkningen och transportkedjan kräver bränsle och odlarna får mer för majsen som bränsle än matvara. Är inte maten dyrare i Sverige än för ett par år sedan? Vad vi ser här är att många familjer planerar sina resor bättre för att spara på bensin och de handlar i storförpackningar vid billighetsställen som Costco och Sam´s Club (startad av Sam Walton, Wal-Mart´s grundare). Folk äter lite mindre på restaurang, de klipper rabattkuponger och de slänger inte bort så mycket mat.
Vi ser redan hur fler utlänningar kommer hit för att handla. Vi bor nära nog till Kanada att många butiker accepterar kanadensisk valuta och vi ser fler kanadaregistrerade bilar hos oss. Jag hör också att USA lockar fler shoppande turister från Europa än för några år sedan.
Jag tror att energipriserna, snarare än dollarkursen kommer att förändra vårt samhälle. Här har det länge varit vanligt att pendla långa sträckor till jobbet i bensinslukande bilar utan medpassagerare. Jag läste nyligen att 40 % av amerikaner har börjat fundera på att flytta närmare till jobbet. Många funderar också på att skaffa sig mindre bostäder, som är lättare att värma upp. Idealbilden av det amerikanska hemmet i en förstad med stora, nytillverkade hus (McMansions) och minst två stadsjeepar i varje garage kanske kommer att ändra sig till en stadslägenhet eller ett litet radhus nära tåg- eller busshällplatsen.
Själv har jag tre minuters bilväg till jobbet. Ganska skapligt med våra mått.
tisdag 22 juli 2008
Här är New York
Downtown Manhattan sommaren 2008, snart sju år efter 9-1-1, årtionden sedan jag var här senast. Första gången jag kom till New York var som ”amerikastipendiat” 1972. Tvillingtornen vid World Trade Center var under byggnad, och jag var halvvägs upp i det ena.
Hösten 2001 hade vi rätt så avancerade planer på att åka till New York, men av naturliga skäl ändrade vi oss den gången. Världen stod still ett tag – vi visste inte om nya attacker skulle följa, och vi visste inte hur New York skulle reagera.
Jag har alltid varit fascinerad av New York, och Emma har bott på Manhattan i yngre dagar. I år hade vi ärende att komma söderut, så vi gjorde slag i saken och planerade in några dagar här.
New York är sig likt; alltid livsfullt, alltid nytt. Den här gången reflekterar jag på hur länge jag har bott i Amerika jämfört med hotellpersonalen, parkeringsvakterna, taxichaufförerna och restaurangarbetarna. Så många här är nyanlända.
E. B. White skrev på fyrtiotalet att New York var världens huvudstad. Dollarn må sjunka och andra städer må ha mer lysande framtidsutsikter, men jag tror ändå att de flesta forfarande tycker så.
I Amerika är E. B. White mest berömd för sina barnböcker, Stuart Little, numera tecknad film, som handlar om en pojke i Nils Holgersson-storlek, och Charlotte´s Web, om djuren på en lantmarknad – Charlotte är en klok spindel. Han är mindre välkänd för sina många år som kolumnist i The New Yorker och andra tidskrifter. Hans stil-guide, The Elements of Style, som han övertog och bearbetade efter sin professor vid Cornell, Strunk, har under många år varit auktoriteten författare hänvisar till när det gäller modern amerikansk stil och grammatik.
Charlotte´s Web utspelas i Blue Hill, Maine, som ligger tjugo minuters väg från vår lilla by. White har skrivit många essäer om livet i Brooklin, Maine, där han bodde sista hälften av sitt liv. Bland annat har han i essän Homecoming beskrivit hur han vid korsningen av vår lilla flod känner att han är hemma:
When I dip down across the Narramissic and look back at the tiny town of Orland, the white spire of the church against the pale-red sky stirs me in a way that Chartres could never do.
(När jag åker ner över Narramissic-floden och tittar tillbaka över den lilla byn Orland med sitt vita kyrktorn mot den blekröda himlen rörs jag på ett sätt jag aldrig kunde röras av Chartres.)
För fem eller sex år sedan fick jag syn på en liten bok av E. B. White med titeln Here is New York (Här är New York). Clarine, min sängbundna, litterära patient, hade fått tag i en originalupplaga. Jag lånade den, och har numera ett nytryckt exemplar själv.
I denna märkliga lilla bok på kanske hundra sidor (den ligger hemma just nu), beskriver White sina journalistdagar i New York. Han skriver också att eftersom New York är världens huvudstad, så kommer någon galning att flyga ett plan rakt in i väggen på någon skyskrapa och orsaka en brand som sprider sig ner i tunnelbanan och orsakar död och förödelese, men inte ens detta kan stoppa New Yorks livsvilja och skaparkraft.
Jag ryste första gången jag läste dessa ord, och nu sitter jag här och ryser igen i ett hotellrum mitt i denna pulserande storstad. New York saknar tvillingtornen jag såg byggas som symbol för världshuvudstaden, men New York lever vidare, med samma intensitet och livskraft: Här är New York!
Hösten 2001 hade vi rätt så avancerade planer på att åka till New York, men av naturliga skäl ändrade vi oss den gången. Världen stod still ett tag – vi visste inte om nya attacker skulle följa, och vi visste inte hur New York skulle reagera.
Jag har alltid varit fascinerad av New York, och Emma har bott på Manhattan i yngre dagar. I år hade vi ärende att komma söderut, så vi gjorde slag i saken och planerade in några dagar här.
New York är sig likt; alltid livsfullt, alltid nytt. Den här gången reflekterar jag på hur länge jag har bott i Amerika jämfört med hotellpersonalen, parkeringsvakterna, taxichaufförerna och restaurangarbetarna. Så många här är nyanlända.
E. B. White skrev på fyrtiotalet att New York var världens huvudstad. Dollarn må sjunka och andra städer må ha mer lysande framtidsutsikter, men jag tror ändå att de flesta forfarande tycker så.
I Amerika är E. B. White mest berömd för sina barnböcker, Stuart Little, numera tecknad film, som handlar om en pojke i Nils Holgersson-storlek, och Charlotte´s Web, om djuren på en lantmarknad – Charlotte är en klok spindel. Han är mindre välkänd för sina många år som kolumnist i The New Yorker och andra tidskrifter. Hans stil-guide, The Elements of Style, som han övertog och bearbetade efter sin professor vid Cornell, Strunk, har under många år varit auktoriteten författare hänvisar till när det gäller modern amerikansk stil och grammatik.
Charlotte´s Web utspelas i Blue Hill, Maine, som ligger tjugo minuters väg från vår lilla by. White har skrivit många essäer om livet i Brooklin, Maine, där han bodde sista hälften av sitt liv. Bland annat har han i essän Homecoming beskrivit hur han vid korsningen av vår lilla flod känner att han är hemma:
When I dip down across the Narramissic and look back at the tiny town of Orland, the white spire of the church against the pale-red sky stirs me in a way that Chartres could never do.
(När jag åker ner över Narramissic-floden och tittar tillbaka över den lilla byn Orland med sitt vita kyrktorn mot den blekröda himlen rörs jag på ett sätt jag aldrig kunde röras av Chartres.)
För fem eller sex år sedan fick jag syn på en liten bok av E. B. White med titeln Here is New York (Här är New York). Clarine, min sängbundna, litterära patient, hade fått tag i en originalupplaga. Jag lånade den, och har numera ett nytryckt exemplar själv.
I denna märkliga lilla bok på kanske hundra sidor (den ligger hemma just nu), beskriver White sina journalistdagar i New York. Han skriver också att eftersom New York är världens huvudstad, så kommer någon galning att flyga ett plan rakt in i väggen på någon skyskrapa och orsaka en brand som sprider sig ner i tunnelbanan och orsakar död och förödelese, men inte ens detta kan stoppa New Yorks livsvilja och skaparkraft.
Jag ryste första gången jag läste dessa ord, och nu sitter jag här och ryser igen i ett hotellrum mitt i denna pulserande storstad. New York saknar tvillingtornen jag såg byggas som symbol för världshuvudstaden, men New York lever vidare, med samma intensitet och livskraft: Här är New York!
lördag 19 juli 2008
Moses tar Manhattan
Denna schäfervalp, som blir ett år gammal på onsdag, är en märklig varelse. Han slutar äta om katterna luktar på hans mat, och han kan bli nervös i skogen vid skymningstid, men nu har han tagit Manhattan med totalt lugn.Sirener, tutande taxibilar, tunnelbanan under trottoargallren, hemlösa gatusovare, alla möjliga original – allt tar han med ett lugn vi inte alltid ser. Jag tror han blev mest upphetsad av några duvor på trottoaren.
Han älskar restaurangmat. Här kan man få vad som helst levererat till hotellrummet 24 timmar på dygnet. Moses uppskattar kyckling och stek från närliggande restauranger minst lika mycket som hemlagat.
Värmen tar dock på honom, både luftvärmen och de heta trottoarerna. Han är inte van vid sådant, så han sover en hel del efter varje promenad.
söndag 13 juli 2008
Caleb haltade inte igår!
Jag hade planerat att skriva ett ganska humoristisk inlägg om hur Caleb, vår halta häst, introducerat en förstahandskon-takt med alternativa behandlingsfor-mer som jag till vardags i min yrkesutövning inte har mycket till övers för, men den kliniska bilden har utvecklats på ett sätt som får mig att skriva med ett allvar jag inte hade planerat.Veterinären vi tog hästen till i början diagnosticerade problem i båda knäna. Behandlingen bestod i kortisonsprutor i knälederna, vilket kostade en hel del, men inte gav resultat. Emma anlitade ett par alternativmedicinare och lade upp ett motionsprogram som började med att han fick gå över pinnar i inomhusringen och leta efter godsaker vi spridit ut och nu består i att han blir ledd i uppförs och nerförs backe och genom högt gräs, allt medan han får beta, så det inte känns som om han arbetar.
Två dagar i rad gick Caleb helt normalt, utan tecken till hälta; han tog ut stegen med normal längd om än något tveksamt med den sämsta, högra, bakhoven, och gick absolut normalt med den vänstra. Efterhand igår blev han trött och började sedan halta igen.
Således vet vi nu att hästen inte har stela leder, muskelkontrakturer eller permanent snett bäcken; han har ischias. Häst-chiropraktorn, akupunkturen, SHEN terapin, massagen, kraniosakralterapin, Blomessenserna, yucca, glukosaminet och den försiktiga motionen han fått verkar alltså redan ha hjälpt – både fysiskt och psykiskt.
Om mina patienter bara visste...
Länk till engelsk version
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)