söndag 21 september 2008
Septembernyheter...
Just nu prövar jag ett nytt format på Wordpress, med svensk och engelsk text sida vid sida.
fredag 22 augusti 2008
Finns det någon läkare ombord?
Jag sitter på Newarks flygplats och väntar på mitt flyg till Sverige. Istället för en bok har jag min portföljdator med mig den här gången. Jag tror det tog längre att koppla mig till det trådlösa nätverket än att flyga hit.
Jag hoppas på en snabb och lugn flygning denna korta resa för att hälsa på mina föräldrar. Som läkare har jag ibland blivit ombedd att hjälpa medpassagerare med hälsoproblem.
Min förra sommarresa till Sverige slutade en ovanligt het dag. Ekonomikabinen på den stora Airbus-maskinen var proppfull. Det var ett par minuter före avgång från Arlanda och kabinbesättningen gick nedför gångarna och kontrollerade stolsryggar, brickhyllor och bagagehyllor. Två rader bakom oss stannade de och jag hörde dem fråga ”Sir, are you all right?” och lågmälda röster fortsatte prata ett tag. Pursern anlände, och snart hördes det klassiska kabinutropet:
“Finns det någon läkare ombord?”
Jag lutade mig över och rörde vid en av flygvärdarna och sa: ”Jag är läkare.”
Den medelålders mannen var genomvåt av perspiration. Han var amerikan, hans fru svenska, och de hade tre barn i skolåldern.
“Jag mår inte bra”, sa han på engelska. Hans puls var svag och snabb, men inte oregelbunden. Frun beskrev att han hade haft feber till och från i två dagar. Igår hade han varit på en distriktsläkarmottagning i en av Stockholms norra förorter utan någon exakt diagnos. Hustrun frågade honom om han ville komma av planet och åka till Karolinska. Han verkade tveksam. Medan jag gick igenom en snabb allmänutfrågning uppenbarade sig kaptenen. Han behövde fatta ett beslut. Skulle passageraren tillåtas följa med planet?
Det verkade vara mitt beslut. Å ena sidan kunde mannen ha en helt vanlig virusinfektion och klara sig fint hela vägen hem utan att förlora kontrollen över några kroppsfunktioner, men å andra sidan kunde det bli mycket otrevligt i kabinen. Han kunde också ha något allvarligt eller till och med livshotande inom några timmar och på 10000 meters höjd. Slutligen, tänk om han hade något mycket smittsamt – kom ihåg SARS-epidemin 2003, som ansågs ha spridits genom flygresor.
Jag sa till kaptenen att jag tyckte mannen borde gå av i Stockholm. Kaptenen verkade lättad. Frun bestämde att hon och barnen också skulle gå av planet.
Kaptenen förklarade förseningen över högtalarsystemet medan familjen tog sig av planet. Pursern försvann och kom sedan tillbaka med gratis champagne åt Emma och mig. En annan läkare dök plötsligt upp från förstaklasskabinen med en liten chokladask till mig. Han verkade lätt berusad så här tidigt på dagen.
Triage är en grovsyssla. Man behöver inte ställa diagnos. Man behöver inte ha rätt. Allt man behöver göra är att välja det handlingsalternativ som leder till mista möjliga skada ifall man väljer fel.
Jag hoppas på en snabb och lugn flygning denna korta resa för att hälsa på mina föräldrar. Som läkare har jag ibland blivit ombedd att hjälpa medpassagerare med hälsoproblem.
Min förra sommarresa till Sverige slutade en ovanligt het dag. Ekonomikabinen på den stora Airbus-maskinen var proppfull. Det var ett par minuter före avgång från Arlanda och kabinbesättningen gick nedför gångarna och kontrollerade stolsryggar, brickhyllor och bagagehyllor. Två rader bakom oss stannade de och jag hörde dem fråga ”Sir, are you all right?” och lågmälda röster fortsatte prata ett tag. Pursern anlände, och snart hördes det klassiska kabinutropet:
“Finns det någon läkare ombord?”
Jag lutade mig över och rörde vid en av flygvärdarna och sa: ”Jag är läkare.”
Den medelålders mannen var genomvåt av perspiration. Han var amerikan, hans fru svenska, och de hade tre barn i skolåldern.
“Jag mår inte bra”, sa han på engelska. Hans puls var svag och snabb, men inte oregelbunden. Frun beskrev att han hade haft feber till och från i två dagar. Igår hade han varit på en distriktsläkarmottagning i en av Stockholms norra förorter utan någon exakt diagnos. Hustrun frågade honom om han ville komma av planet och åka till Karolinska. Han verkade tveksam. Medan jag gick igenom en snabb allmänutfrågning uppenbarade sig kaptenen. Han behövde fatta ett beslut. Skulle passageraren tillåtas följa med planet?
Det verkade vara mitt beslut. Å ena sidan kunde mannen ha en helt vanlig virusinfektion och klara sig fint hela vägen hem utan att förlora kontrollen över några kroppsfunktioner, men å andra sidan kunde det bli mycket otrevligt i kabinen. Han kunde också ha något allvarligt eller till och med livshotande inom några timmar och på 10000 meters höjd. Slutligen, tänk om han hade något mycket smittsamt – kom ihåg SARS-epidemin 2003, som ansågs ha spridits genom flygresor.
Jag sa till kaptenen att jag tyckte mannen borde gå av i Stockholm. Kaptenen verkade lättad. Frun bestämde att hon och barnen också skulle gå av planet.
Kaptenen förklarade förseningen över högtalarsystemet medan familjen tog sig av planet. Pursern försvann och kom sedan tillbaka med gratis champagne åt Emma och mig. En annan läkare dök plötsligt upp från förstaklasskabinen med en liten chokladask till mig. Han verkade lätt berusad så här tidigt på dagen.
Triage är en grovsyssla. Man behöver inte ställa diagnos. Man behöver inte ha rätt. Allt man behöver göra är att välja det handlingsalternativ som leder till mista möjliga skada ifall man väljer fel.
fredag 15 augusti 2008
Kyrkan och Advokaten
Livet i vår lilla by är inte alltid så idylliskt som man kan tänka. Ta till exempel historien om hur
metodistkyrkan mitt i byn byggde en ny handikapp-parkering.
Församlingen är liten och trogen och med åren har den blivit äldre, helt naturligt. Fler och fler
församlingsmedlemmar har svårt att ta sig in från parkeringsplatsen tvärsöver gatan och uppför en liten backe.
Prästgården ligger vägg i vägg och har en stor, sluttande gräsmatta med fin utsikt över floden. Församlingen bestämde sig för att bygga en handikapp-parkering på en del av prästgårdens gräsmatta. Infarten skulle bli från ”Parsonage Street” (Prästgårdsgatan).
Stopp i klaveret! Så enkelt var det inte. Parkeringsplatsen var preliminär och användes redan när villaägaren tvärsöver Prästgårdsgatan ringde polisen (County Sheriff) och klagade. Det visar sig att denna villaägare, som råkar vara advokat, faktiskt äger två meter av prästgårdens gräsmatta enligt lantmätaren.
Advokaten vägrade låta kyrkfolket köra över den två meter breda gräsremsan, så nu i veckan har kyrkan förstört resten av prästgårdens gräsmatta och byggt en helt ny infart till parkeringsplatesen från huvudgatan och uppför den sluttande gräsmattan med flodutsikt.
Advokaten får nu utsikt över den nya uppfarten till parkeringsplatsen, istället för gräsmattan och ett underbart gammalt äppelträd, som strök med på kuppen. Om hon hade gått med på den ursprungliga lösningen hade hon inte ens kunnat se uppfarten från sitt vardagsrum.
En principsak, helt uppenbart, men nu ser det inte så pittoreskt ut mitt i byn!
metodistkyrkan mitt i byn byggde en ny handikapp-parkering.
Församlingen är liten och trogen och med åren har den blivit äldre, helt naturligt. Fler och fler
församlingsmedlemmar har svårt att ta sig in från parkeringsplatsen tvärsöver gatan och uppför en liten backe.
Prästgården ligger vägg i vägg och har en stor, sluttande gräsmatta med fin utsikt över floden. Församlingen bestämde sig för att bygga en handikapp-parkering på en del av prästgårdens gräsmatta. Infarten skulle bli från ”Parsonage Street” (Prästgårdsgatan).
Stopp i klaveret! Så enkelt var det inte. Parkeringsplatsen var preliminär och användes redan när villaägaren tvärsöver Prästgårdsgatan ringde polisen (County Sheriff) och klagade. Det visar sig att denna villaägare, som råkar vara advokat, faktiskt äger två meter av prästgårdens gräsmatta enligt lantmätaren.
Advokaten vägrade låta kyrkfolket köra över den två meter breda gräsremsan, så nu i veckan har kyrkan förstört resten av prästgårdens gräsmatta och byggt en helt ny infart till parkeringsplatesen från huvudgatan och uppför den sluttande gräsmattan med flodutsikt.
Advokaten får nu utsikt över den nya uppfarten till parkeringsplatsen, istället för gräsmattan och ett underbart gammalt äppelträd, som strök med på kuppen. Om hon hade gått med på den ursprungliga lösningen hade hon inte ens kunnat se uppfarten från sitt vardagsrum.
En principsak, helt uppenbart, men nu ser det inte så pittoreskt ut mitt i byn!
lördag 26 juli 2008
Dollarn Sjunker
Det var inte länge sedan jag kunde få tio kronor för en dollar. Nu blir det bara sex spänn. Snart är vi tillbaks vid en femma, som det var vid mitt första amerikabesök.
På ett par år har min inkomst sjunkit ganska drastiskt i jämförelse med kronan. Svenskar frågar ibland hur det känns. Svaret är att det inte märks något särskilt. Även om jag skulle stå i begrepp att köpa en Volvo, så skulle valutakurserna inte spela så stor roll på priset, eftersom många varor prissätts i dollar. Här ligger priserna på europeiska bilar nästan oförändrade; biltillverkare och försäljare klarar sig på mindre marginaler.
Bensin- och oljepriserna har gått upp till en grad som svider för många, men det innebär bara att vi nu betalar lika mycket som svenskarna. Trots allt så ligger inkomsterna högt nog här jämfört med Sverige att de flesta inte lider någon nöd ännu.
Folk här bekymrar sig för höjda matpriser, men det har mer att göra med energikostnaderna än valutakurserna. Jordbrukstillverkningen och transportkedjan kräver bränsle och odlarna får mer för majsen som bränsle än matvara. Är inte maten dyrare i Sverige än för ett par år sedan? Vad vi ser här är att många familjer planerar sina resor bättre för att spara på bensin och de handlar i storförpackningar vid billighetsställen som Costco och Sam´s Club (startad av Sam Walton, Wal-Mart´s grundare). Folk äter lite mindre på restaurang, de klipper rabattkuponger och de slänger inte bort så mycket mat.
Vi ser redan hur fler utlänningar kommer hit för att handla. Vi bor nära nog till Kanada att många butiker accepterar kanadensisk valuta och vi ser fler kanadaregistrerade bilar hos oss. Jag hör också att USA lockar fler shoppande turister från Europa än för några år sedan.
Jag tror att energipriserna, snarare än dollarkursen kommer att förändra vårt samhälle. Här har det länge varit vanligt att pendla långa sträckor till jobbet i bensinslukande bilar utan medpassagerare. Jag läste nyligen att 40 % av amerikaner har börjat fundera på att flytta närmare till jobbet. Många funderar också på att skaffa sig mindre bostäder, som är lättare att värma upp. Idealbilden av det amerikanska hemmet i en förstad med stora, nytillverkade hus (McMansions) och minst två stadsjeepar i varje garage kanske kommer att ändra sig till en stadslägenhet eller ett litet radhus nära tåg- eller busshällplatsen.
Själv har jag tre minuters bilväg till jobbet. Ganska skapligt med våra mått.
På ett par år har min inkomst sjunkit ganska drastiskt i jämförelse med kronan. Svenskar frågar ibland hur det känns. Svaret är att det inte märks något särskilt. Även om jag skulle stå i begrepp att köpa en Volvo, så skulle valutakurserna inte spela så stor roll på priset, eftersom många varor prissätts i dollar. Här ligger priserna på europeiska bilar nästan oförändrade; biltillverkare och försäljare klarar sig på mindre marginaler.
Bensin- och oljepriserna har gått upp till en grad som svider för många, men det innebär bara att vi nu betalar lika mycket som svenskarna. Trots allt så ligger inkomsterna högt nog här jämfört med Sverige att de flesta inte lider någon nöd ännu.
Folk här bekymrar sig för höjda matpriser, men det har mer att göra med energikostnaderna än valutakurserna. Jordbrukstillverkningen och transportkedjan kräver bränsle och odlarna får mer för majsen som bränsle än matvara. Är inte maten dyrare i Sverige än för ett par år sedan? Vad vi ser här är att många familjer planerar sina resor bättre för att spara på bensin och de handlar i storförpackningar vid billighetsställen som Costco och Sam´s Club (startad av Sam Walton, Wal-Mart´s grundare). Folk äter lite mindre på restaurang, de klipper rabattkuponger och de slänger inte bort så mycket mat.
Vi ser redan hur fler utlänningar kommer hit för att handla. Vi bor nära nog till Kanada att många butiker accepterar kanadensisk valuta och vi ser fler kanadaregistrerade bilar hos oss. Jag hör också att USA lockar fler shoppande turister från Europa än för några år sedan.
Jag tror att energipriserna, snarare än dollarkursen kommer att förändra vårt samhälle. Här har det länge varit vanligt att pendla långa sträckor till jobbet i bensinslukande bilar utan medpassagerare. Jag läste nyligen att 40 % av amerikaner har börjat fundera på att flytta närmare till jobbet. Många funderar också på att skaffa sig mindre bostäder, som är lättare att värma upp. Idealbilden av det amerikanska hemmet i en förstad med stora, nytillverkade hus (McMansions) och minst två stadsjeepar i varje garage kanske kommer att ändra sig till en stadslägenhet eller ett litet radhus nära tåg- eller busshällplatsen.
Själv har jag tre minuters bilväg till jobbet. Ganska skapligt med våra mått.
tisdag 22 juli 2008
Här är New York
Downtown Manhattan sommaren 2008, snart sju år efter 9-1-1, årtionden sedan jag var här senast. Första gången jag kom till New York var som ”amerikastipendiat” 1972. Tvillingtornen vid World Trade Center var under byggnad, och jag var halvvägs upp i det ena.
Hösten 2001 hade vi rätt så avancerade planer på att åka till New York, men av naturliga skäl ändrade vi oss den gången. Världen stod still ett tag – vi visste inte om nya attacker skulle följa, och vi visste inte hur New York skulle reagera.
Jag har alltid varit fascinerad av New York, och Emma har bott på Manhattan i yngre dagar. I år hade vi ärende att komma söderut, så vi gjorde slag i saken och planerade in några dagar här.
New York är sig likt; alltid livsfullt, alltid nytt. Den här gången reflekterar jag på hur länge jag har bott i Amerika jämfört med hotellpersonalen, parkeringsvakterna, taxichaufförerna och restaurangarbetarna. Så många här är nyanlända.
E. B. White skrev på fyrtiotalet att New York var världens huvudstad. Dollarn må sjunka och andra städer må ha mer lysande framtidsutsikter, men jag tror ändå att de flesta forfarande tycker så.
I Amerika är E. B. White mest berömd för sina barnböcker, Stuart Little, numera tecknad film, som handlar om en pojke i Nils Holgersson-storlek, och Charlotte´s Web, om djuren på en lantmarknad – Charlotte är en klok spindel. Han är mindre välkänd för sina många år som kolumnist i The New Yorker och andra tidskrifter. Hans stil-guide, The Elements of Style, som han övertog och bearbetade efter sin professor vid Cornell, Strunk, har under många år varit auktoriteten författare hänvisar till när det gäller modern amerikansk stil och grammatik.
Charlotte´s Web utspelas i Blue Hill, Maine, som ligger tjugo minuters väg från vår lilla by. White har skrivit många essäer om livet i Brooklin, Maine, där han bodde sista hälften av sitt liv. Bland annat har han i essän Homecoming beskrivit hur han vid korsningen av vår lilla flod känner att han är hemma:
When I dip down across the Narramissic and look back at the tiny town of Orland, the white spire of the church against the pale-red sky stirs me in a way that Chartres could never do.
(När jag åker ner över Narramissic-floden och tittar tillbaka över den lilla byn Orland med sitt vita kyrktorn mot den blekröda himlen rörs jag på ett sätt jag aldrig kunde röras av Chartres.)
För fem eller sex år sedan fick jag syn på en liten bok av E. B. White med titeln Here is New York (Här är New York). Clarine, min sängbundna, litterära patient, hade fått tag i en originalupplaga. Jag lånade den, och har numera ett nytryckt exemplar själv.
I denna märkliga lilla bok på kanske hundra sidor (den ligger hemma just nu), beskriver White sina journalistdagar i New York. Han skriver också att eftersom New York är världens huvudstad, så kommer någon galning att flyga ett plan rakt in i väggen på någon skyskrapa och orsaka en brand som sprider sig ner i tunnelbanan och orsakar död och förödelese, men inte ens detta kan stoppa New Yorks livsvilja och skaparkraft.
Jag ryste första gången jag läste dessa ord, och nu sitter jag här och ryser igen i ett hotellrum mitt i denna pulserande storstad. New York saknar tvillingtornen jag såg byggas som symbol för världshuvudstaden, men New York lever vidare, med samma intensitet och livskraft: Här är New York!
Hösten 2001 hade vi rätt så avancerade planer på att åka till New York, men av naturliga skäl ändrade vi oss den gången. Världen stod still ett tag – vi visste inte om nya attacker skulle följa, och vi visste inte hur New York skulle reagera.
Jag har alltid varit fascinerad av New York, och Emma har bott på Manhattan i yngre dagar. I år hade vi ärende att komma söderut, så vi gjorde slag i saken och planerade in några dagar här.
New York är sig likt; alltid livsfullt, alltid nytt. Den här gången reflekterar jag på hur länge jag har bott i Amerika jämfört med hotellpersonalen, parkeringsvakterna, taxichaufförerna och restaurangarbetarna. Så många här är nyanlända.
E. B. White skrev på fyrtiotalet att New York var världens huvudstad. Dollarn må sjunka och andra städer må ha mer lysande framtidsutsikter, men jag tror ändå att de flesta forfarande tycker så.
I Amerika är E. B. White mest berömd för sina barnböcker, Stuart Little, numera tecknad film, som handlar om en pojke i Nils Holgersson-storlek, och Charlotte´s Web, om djuren på en lantmarknad – Charlotte är en klok spindel. Han är mindre välkänd för sina många år som kolumnist i The New Yorker och andra tidskrifter. Hans stil-guide, The Elements of Style, som han övertog och bearbetade efter sin professor vid Cornell, Strunk, har under många år varit auktoriteten författare hänvisar till när det gäller modern amerikansk stil och grammatik.
Charlotte´s Web utspelas i Blue Hill, Maine, som ligger tjugo minuters väg från vår lilla by. White har skrivit många essäer om livet i Brooklin, Maine, där han bodde sista hälften av sitt liv. Bland annat har han i essän Homecoming beskrivit hur han vid korsningen av vår lilla flod känner att han är hemma:
When I dip down across the Narramissic and look back at the tiny town of Orland, the white spire of the church against the pale-red sky stirs me in a way that Chartres could never do.
(När jag åker ner över Narramissic-floden och tittar tillbaka över den lilla byn Orland med sitt vita kyrktorn mot den blekröda himlen rörs jag på ett sätt jag aldrig kunde röras av Chartres.)
För fem eller sex år sedan fick jag syn på en liten bok av E. B. White med titeln Here is New York (Här är New York). Clarine, min sängbundna, litterära patient, hade fått tag i en originalupplaga. Jag lånade den, och har numera ett nytryckt exemplar själv.
I denna märkliga lilla bok på kanske hundra sidor (den ligger hemma just nu), beskriver White sina journalistdagar i New York. Han skriver också att eftersom New York är världens huvudstad, så kommer någon galning att flyga ett plan rakt in i väggen på någon skyskrapa och orsaka en brand som sprider sig ner i tunnelbanan och orsakar död och förödelese, men inte ens detta kan stoppa New Yorks livsvilja och skaparkraft.
Jag ryste första gången jag läste dessa ord, och nu sitter jag här och ryser igen i ett hotellrum mitt i denna pulserande storstad. New York saknar tvillingtornen jag såg byggas som symbol för världshuvudstaden, men New York lever vidare, med samma intensitet och livskraft: Här är New York!
lördag 19 juli 2008
Moses tar Manhattan
Denna schäfervalp, som blir ett år gammal på onsdag, är en märklig varelse. Han slutar äta om katterna luktar på hans mat, och han kan bli nervös i skogen vid skymningstid, men nu har han tagit Manhattan med totalt lugn.Sirener, tutande taxibilar, tunnelbanan under trottoargallren, hemlösa gatusovare, alla möjliga original – allt tar han med ett lugn vi inte alltid ser. Jag tror han blev mest upphetsad av några duvor på trottoaren.
Han älskar restaurangmat. Här kan man få vad som helst levererat till hotellrummet 24 timmar på dygnet. Moses uppskattar kyckling och stek från närliggande restauranger minst lika mycket som hemlagat.
Värmen tar dock på honom, både luftvärmen och de heta trottoarerna. Han är inte van vid sådant, så han sover en hel del efter varje promenad.
söndag 13 juli 2008
Caleb haltade inte igår!
Jag hade planerat att skriva ett ganska humoristisk inlägg om hur Caleb, vår halta häst, introducerat en förstahandskon-takt med alternativa behandlingsfor-mer som jag till vardags i min yrkesutövning inte har mycket till övers för, men den kliniska bilden har utvecklats på ett sätt som får mig att skriva med ett allvar jag inte hade planerat.Veterinären vi tog hästen till i början diagnosticerade problem i båda knäna. Behandlingen bestod i kortisonsprutor i knälederna, vilket kostade en hel del, men inte gav resultat. Emma anlitade ett par alternativmedicinare och lade upp ett motionsprogram som började med att han fick gå över pinnar i inomhusringen och leta efter godsaker vi spridit ut och nu består i att han blir ledd i uppförs och nerförs backe och genom högt gräs, allt medan han får beta, så det inte känns som om han arbetar.
Två dagar i rad gick Caleb helt normalt, utan tecken till hälta; han tog ut stegen med normal längd om än något tveksamt med den sämsta, högra, bakhoven, och gick absolut normalt med den vänstra. Efterhand igår blev han trött och började sedan halta igen.
Således vet vi nu att hästen inte har stela leder, muskelkontrakturer eller permanent snett bäcken; han har ischias. Häst-chiropraktorn, akupunkturen, SHEN terapin, massagen, kraniosakralterapin, Blomessenserna, yucca, glukosaminet och den försiktiga motionen han fått verkar alltså redan ha hjälpt – både fysiskt och psykiskt.
Om mina patienter bara visste...
Länk till engelsk version
lördag 5 juli 2008
River Day
Vår lilla by har drygt 2000 invånare. Vi bor i stort sett mitt i kyrkbyn, på Church Street. Ikväll är det för mycket ljud för att sova; ett rockband spelar i andra ändan av kvarteret. Högtalarljudet studsar mot kyrkväggen och in genom de öppna sovrumsfönstren. Musiken dunkar och massan jublar med jämna mellanrum. River Day, den årliga festivalen, som i år hölls för trettiotredje året, drar mot sitt slut.De senaste två eller tre åren var festivalen så mycket större än byn att vi tyckte det var för mycket - hur många korvstånd, hur många rockband klockan sju på morgonen, hur mycket spektakel behöver vi?
Tydligen var det fler som kände som vi. I år var allt i mindre skala och det kändes plötsligt igen som en småstadsfest. "Laid back" (tillbakalutat) kändes det. Vädret var perfekt, 26 grader varmt, soligt med en mild bris.
Till en början satt vi på en bänk framför huset och lät Moses vänja sig, sedan gick vi ner till gatan vid floden och placerade oss i skuggan under ett träd. Där satt vi och tittade på alla förbipasserande. Ett kvarter längre bort passerade paraden med frivilligbrandkårens alla brandbilar med fullt sirenpådrag. Vi vinkade och hejade på patienter och lokala dignitärer, hundar, byoriginal och grannstadens cykeltaxi. Moses, som nu är drygt elva månader, ligger i träning för vår New York-resa i slutet av månaden. Efter dagens alla intryck tycker vi att han visar alla tecken på att vara redo för den resan.
Så blev det som vanligt regatta - vars syfte är att komma fram från ena bron till den andra med den mest originella farkosten. För tjugo år sedan paddlade Erik och jag med stor möda fram på en hemgjord flotte. Nu ringde han på mobilen från storstan och berättade att han hade fått punktering.
Moses fick smaka min korv med bröd och sedan drack Emma och jag Pinot Grigio i skuggan under granen framför huset. Livet verkar gott idag; vi hade ledigt igår eftersom det var den fjärde juli, nationaldagen, och i morgon är det söndag i vår sömniga lilla by.
tisdag 1 juli 2008
Lyxbilen Är Luftkonditionerad!
LYXBIL-nummerplåten sitter sedan många år tillbaka på vår 1996 års modell Chrysler Town & Country med 28000 mil på mätaren.
För ett par år sen pajade luftkonditioneringen och Chrysleråterförsäljaren meddelade dystert att det skulle kosta 1,200 dollar att få friska fläktar igen - mer än bilen var värd. För några veckor sedan såg jag att en lokal bilverkstad också reparerade luftkonditioneringsaggregat, så vi beställde tid. Idag kan jag stolt meddela att för 63 dollar har vi luftkonditionering igen, hur länge det nu varar, för märkesverkstaden hade rätt om att det är läckage i systemet, men "what the heck", just nu blåser svala vindar i det gamla skrovet!
måndag 30 juni 2008
Objuden Middagsgäst
Här sitter vi vid middagsbordet i "solrummet", som byggdes för ett antal år sedan på grund av att det här gamla huset inte hade några fönster som vette mot söder. Vi äter oftag middag här. Helt plötsligt stirrar Emma ut genom fönstret bakom mig och fräser "What IS that?" - jag vänder mig försiktigt om och ser en tvättbjörn som har klättrat upp i ett träd, där vi har mat åt ekorrarna (jaja, också till småfåglarna, men ekorrarna är lika roliga att mata...)Där sitter en tolv-femton kilos tvättbjörn och mumsar. Jag sliter tag i vår lilla digitalkamera och går ut på altanen. Tvättbjörnen sitter kvar och stirrar på mig. Jag tar en bild, för mörk. Jag slår på blixten. Så knäpper jag ett antal bilder i fullt blixtljus. Han verkar obekymrad. Det visar sig att ögonen blir vita, så rödögonelimineringsprogrammet är inte till någon nytta.
Så nu matar vi småfåglar, ekorrar och tvättbjörnar...
lördag 28 juni 2008
Tiden är ute!
Jag är mycket noga med tiden. Mina mottagningsbesök börjar och slutar i stort sett garanterat på utsatt tid, vilket inte är vanligt i mitt yrke i dessa trakter. Det kan påstås att jag är stolt över min punktlighet. Jag har till och med en radiostyrd väggklocka, eftersom det alltid retade mig att olika klockor på mottagningen kunde skilja sig flera minuter.En dag förra veckan märkte jag vid fyratiden att mitt armbandsur gick efter. Jag misstänkte korrekt att batteriet höll på att gå slut; påföljande morgon stod klockan stilla.
Jag har tre armbandsur. Min vardagsklocka är gjord av matt metall och kallas följdriktligen Skagen Titanium. Till högtidligare tillfällen har jag en tunn, schweizisk klocka med svart läderarmband. Jag har också en fyrkantig Skagen med brunt läderarmband att ha som omväxling för att matcha bruna skor och brunt bälte.
Snyggklockan hade jag inte använt på länge och den visade sig också stå stilla. Således blev det klädsel åt det bruna hållet och den fyrkantiga klockan. Någon lördag inom de närmaste veckorna tänkte jag mig ta en tripp till stan för att få två nya klockbatterier, men idag jobbade jag. Vi har öppet 8 – 12 på lördagarna. Nu på eftermiddagen gjorde jag hemmabestyr, och jag tyckte nog att jag var ett riktigt jehu; så mycket fick jag gjort på bara ett bar timmar.
Men så insåg jag helt plötsligt att klockan hade varit halv fyra bra länge. Jodå – mitt tredje armbandsur har också lagt av! Så på måndag kommer jag att åka till jobbet utan klocka för första gången i mitt liv.
Länk till engelsk version
fredag 20 juni 2008
Midsommar 1986
Midsommardagen, Caribou, Maine. Långt uppe i nordöstra hörnet av Förenta Staterna; tre timmars bilväg norr om Bangor, sju timmar norr om Boston. Här ligger milsvida potatisåkrar inramade av björk och gran. Här blommar lupiner, smörblommor och prästkragar.
Vi svänger in vid Burger King. Anna känner igen byggnaden, likadan i varje stad från kust till kust, och hojtar "Fries, pappa, fries". Erik stämmer in "Dajs, dajs". Styrservon gnisslar lite när vi backar in herrgårdsvagnen i en parkeringsruta. Solskenet och de trettiotvå celsiusgraderna slår emot oss när vi kliver ut från skyddet av luftkonditionering och tonade rutor. Sommaren kom sent i år, men nu är den här, det råder det ingen tvekan om. Annas folkdräkt är skrynklig baktill, strumporna korvar sig kring vristerna och mössan har vi inte hjärta att sätta på henne i värmen.
Inne hos Burgarkungen är det svalt. Över högtalarsystemet sjunger James Taylor "That's why I'm here". På väggen hänger ett stort Carl Larsson-tryck. Det skulle verka underligt och vilsekommet i våra trakter, men Caribou ligger på tröskeln till en liten svenskbygd. Hit har vi och många andra mer eller mindre svenskättade rest för att fira midsommar.
En mil norr om Caribou ligger New Sweden, som grundades 1870 av förre ambassadören W.W. Thomas. Han rekryterade svenska bondfamiljer på uppdrag av Maines guvernör. En speciell kommission hade beslutat att bästa sättet att starta jordbruksproduktion i norra Maine var att transplantera en hel koloni svenskar. Så kom det sig att 51 män, kvinnor och barn firade midsommar tillsammans i Göteborg den 23 juni 1870 för att klockan tolv följande dag avsegla med ångbten Orlando mot Maine. De hade värvats genom föredrag och annonser med löften om etthundra acres mark per familj i en av Amerikas rikaste bygder med behagligt, svenskt klimat. 233 år tidigare hade örlogsskeppet Calmare Nyckel avseglat från Göteborg till New Sweden i Delaware; kanske var det till minne av den resan ambassadör Thomas' svenskkoloni i Maine ocks tog namnet New Sweden. Den första gruppen anlände lördagen den 23 juli. En vecka senare kom första tillskottet till den lilla kolonin: Anders Westergren, som råkat läsa om New Sweden i tidningarna i Bangor och genast beslutade sig flytta dit. Innan årets slut hade folkmängden nått 114, och vid tioårsjubileet 1880 inräknades 517 själar. I vår bilatlas anges folkmängden till 738.
Erik verkar mätt. Han börjar smeta och kasta omkring med maten. Anna sitter där i sin gula folkdräkt med en blå pappkrona med Burgarkunginsignier och flirtar hejdlöst med alla förbipasserande. Linda inspekterar toaletten för blöjbytesmöjligheter, men det är samma toalett som i Bangor och Boston och Albuquerque - inget skötbord, bara stenplattor på golvet och varmluftsfläkt istället för pappershanddukar. Det blir blöjbyte i bilen, sedan en lekstund i gungorna och kanan bakom restaurangen innan vi selar in barnen i baksätet och kör till New Sweden.
Vi var där i går eftermiddag och klädde majstången bakom New Sweden Historical Museum, under svensk och amerikansk flagg. Anna hade plockat blommor i förväg. Hon ville till en början inte släppa dem ifrån sig, men uppmärksamheten från turister och gammalsvenskar fick henne att koncentrera sig på kameror och komplimanger mer än på de reströtta prästkragarna. Vi återsåg en och annan svensk vi hade träffat tre år och två barn tidigare, då vi råkade resa hit på "fel" helg och bestämde oss för att återvända en midsommar. Det bor en handfull infödda svenskar här, och också några amerikaner, som har bott i Sverige. Den största upptäckten vid vårt första, barnlösa besök i New Sweden var prästen i Gustaf Adolph Lutheran Church, Hans Andrae, från min barndoms Norrköping. Han och jag räknade ut att han måste ha varit en av mina scoutledare på mitt första läger.
Medan vi väntar på midsommardagens dansuppvisning och ringlekar, och i ett fåfängt hopp om att få barnen att sova middag, kör vi en runda. Vi passerar avtagsvägar till Sweden och Westmanland. I Jemtland, på väg mot Stockholm, passerar vi Everett Larssons lanthandel. När Coca Cola erbjöd honom en gratis neonskylt med Coca Colasymbol i hörnet, råkade de amerikanisera bort ena s-et i Larsson. Han brydde sig inte om att klaga.
Vi svänger av till höger mot Stockholm. Landet är högt här. Björkarna är kortvuxna. Namnskyltarna på brevldorna vi passerar ger en hemtam känsla: Andersson, Hede, Quist, Jepson och så vidare. Många hus flaggar både amerikanskt och svenskt denna dag. Vi anländer så något snopna i Stockholms centrum, som bara består av ett halvdussin hus. Vi tar ett kort på postbaracken genom bilfönstret.
Midsommarfirandet når sin höjdpunkt i Thomas Park. Alla sjunger den amerikanska nationalsången och några av oss följer efter med "Du gamla, du fria". Folkdansgruppen "The Little Folks" tågar in med majstången och en ny blågul fana, donerad av Föreningen Svenska Flaggan i Göteborg. Kameraslutarna klickar och smattrar när de folkdräktsklädda barnen kliver upp på scenen och börjar dansa "Upp källarbacken". Denna barngrupp grundades till New Swedens hundraårsjubileum av Monica Soderberg frn Stockholm. Hon driver en "Scandinavian Gift Shop" i Caribou. Gruppens nuvarande ledare är amerikanska. Då och då märks det, som i "Lasse går i ringen", när alla barnen sjunger "och så promenarar vi".
Anna står upp i bänken och klappar händerna och svänger med höfterna. Erik åmar sig otligt och börjar skrika. Jag får lov att gå en sväng med honom. Så är det Annas tur att röra på sig lite mer. Vi går och gungar en liten stund. Så småningom blir det ringlekar mellan utomhusarenans bänkrader, efter de vuxna dansarnas uppvisning och några irländska eller skotska folksånger, hur de nu har hamnat i midsommarprogrammet. Därmed är årets firande slut. Vi utbyter adresser med nyfunna svenska vänner från olika håll i Maine och lovar att komma tillbaka nästa år igen. Anna och Erik dansar och hoppar på scenen. De protesterar när vi säger att det är dags att åka hem. Anna säger att hon vill ka tillbaka till motellrummet istället.
Inom tio minuter sover båda i baksätet. Vägen söderut går nästan spikrakt. Vi lämnar New Sweden och en del av vårt svenska känslobagage. Jag tänker tillbaka på hur sällan vi firade midsommar på riktigt när vi bodde i Sverige. Nu åker vi trettio mil för att se en majstång. Bilstereon spelar James Taylor igen, men inne i mitt huvud går Horgalåten.
(juni 1986)
Vi svänger in vid Burger King. Anna känner igen byggnaden, likadan i varje stad från kust till kust, och hojtar "Fries, pappa, fries". Erik stämmer in "Dajs, dajs". Styrservon gnisslar lite när vi backar in herrgårdsvagnen i en parkeringsruta. Solskenet och de trettiotvå celsiusgraderna slår emot oss när vi kliver ut från skyddet av luftkonditionering och tonade rutor. Sommaren kom sent i år, men nu är den här, det råder det ingen tvekan om. Annas folkdräkt är skrynklig baktill, strumporna korvar sig kring vristerna och mössan har vi inte hjärta att sätta på henne i värmen.
Inne hos Burgarkungen är det svalt. Över högtalarsystemet sjunger James Taylor "That's why I'm here". På väggen hänger ett stort Carl Larsson-tryck. Det skulle verka underligt och vilsekommet i våra trakter, men Caribou ligger på tröskeln till en liten svenskbygd. Hit har vi och många andra mer eller mindre svenskättade rest för att fira midsommar.
En mil norr om Caribou ligger New Sweden, som grundades 1870 av förre ambassadören W.W. Thomas. Han rekryterade svenska bondfamiljer på uppdrag av Maines guvernör. En speciell kommission hade beslutat att bästa sättet att starta jordbruksproduktion i norra Maine var att transplantera en hel koloni svenskar. Så kom det sig att 51 män, kvinnor och barn firade midsommar tillsammans i Göteborg den 23 juni 1870 för att klockan tolv följande dag avsegla med ångbten Orlando mot Maine. De hade värvats genom föredrag och annonser med löften om etthundra acres mark per familj i en av Amerikas rikaste bygder med behagligt, svenskt klimat. 233 år tidigare hade örlogsskeppet Calmare Nyckel avseglat från Göteborg till New Sweden i Delaware; kanske var det till minne av den resan ambassadör Thomas' svenskkoloni i Maine ocks tog namnet New Sweden. Den första gruppen anlände lördagen den 23 juli. En vecka senare kom första tillskottet till den lilla kolonin: Anders Westergren, som råkat läsa om New Sweden i tidningarna i Bangor och genast beslutade sig flytta dit. Innan årets slut hade folkmängden nått 114, och vid tioårsjubileet 1880 inräknades 517 själar. I vår bilatlas anges folkmängden till 738.
Erik verkar mätt. Han börjar smeta och kasta omkring med maten. Anna sitter där i sin gula folkdräkt med en blå pappkrona med Burgarkunginsignier och flirtar hejdlöst med alla förbipasserande. Linda inspekterar toaletten för blöjbytesmöjligheter, men det är samma toalett som i Bangor och Boston och Albuquerque - inget skötbord, bara stenplattor på golvet och varmluftsfläkt istället för pappershanddukar. Det blir blöjbyte i bilen, sedan en lekstund i gungorna och kanan bakom restaurangen innan vi selar in barnen i baksätet och kör till New Sweden.
Vi var där i går eftermiddag och klädde majstången bakom New Sweden Historical Museum, under svensk och amerikansk flagg. Anna hade plockat blommor i förväg. Hon ville till en början inte släppa dem ifrån sig, men uppmärksamheten från turister och gammalsvenskar fick henne att koncentrera sig på kameror och komplimanger mer än på de reströtta prästkragarna. Vi återsåg en och annan svensk vi hade träffat tre år och två barn tidigare, då vi råkade resa hit på "fel" helg och bestämde oss för att återvända en midsommar. Det bor en handfull infödda svenskar här, och också några amerikaner, som har bott i Sverige. Den största upptäckten vid vårt första, barnlösa besök i New Sweden var prästen i Gustaf Adolph Lutheran Church, Hans Andrae, från min barndoms Norrköping. Han och jag räknade ut att han måste ha varit en av mina scoutledare på mitt första läger.
Medan vi väntar på midsommardagens dansuppvisning och ringlekar, och i ett fåfängt hopp om att få barnen att sova middag, kör vi en runda. Vi passerar avtagsvägar till Sweden och Westmanland. I Jemtland, på väg mot Stockholm, passerar vi Everett Larssons lanthandel. När Coca Cola erbjöd honom en gratis neonskylt med Coca Colasymbol i hörnet, råkade de amerikanisera bort ena s-et i Larsson. Han brydde sig inte om att klaga.
Vi svänger av till höger mot Stockholm. Landet är högt här. Björkarna är kortvuxna. Namnskyltarna på brevldorna vi passerar ger en hemtam känsla: Andersson, Hede, Quist, Jepson och så vidare. Många hus flaggar både amerikanskt och svenskt denna dag. Vi anländer så något snopna i Stockholms centrum, som bara består av ett halvdussin hus. Vi tar ett kort på postbaracken genom bilfönstret.
Midsommarfirandet når sin höjdpunkt i Thomas Park. Alla sjunger den amerikanska nationalsången och några av oss följer efter med "Du gamla, du fria". Folkdansgruppen "The Little Folks" tågar in med majstången och en ny blågul fana, donerad av Föreningen Svenska Flaggan i Göteborg. Kameraslutarna klickar och smattrar när de folkdräktsklädda barnen kliver upp på scenen och börjar dansa "Upp källarbacken". Denna barngrupp grundades till New Swedens hundraårsjubileum av Monica Soderberg frn Stockholm. Hon driver en "Scandinavian Gift Shop" i Caribou. Gruppens nuvarande ledare är amerikanska. Då och då märks det, som i "Lasse går i ringen", när alla barnen sjunger "och så promenarar vi".
Anna står upp i bänken och klappar händerna och svänger med höfterna. Erik åmar sig otligt och börjar skrika. Jag får lov att gå en sväng med honom. Så är det Annas tur att röra på sig lite mer. Vi går och gungar en liten stund. Så småningom blir det ringlekar mellan utomhusarenans bänkrader, efter de vuxna dansarnas uppvisning och några irländska eller skotska folksånger, hur de nu har hamnat i midsommarprogrammet. Därmed är årets firande slut. Vi utbyter adresser med nyfunna svenska vänner från olika håll i Maine och lovar att komma tillbaka nästa år igen. Anna och Erik dansar och hoppar på scenen. De protesterar när vi säger att det är dags att åka hem. Anna säger att hon vill ka tillbaka till motellrummet istället.
Inom tio minuter sover båda i baksätet. Vägen söderut går nästan spikrakt. Vi lämnar New Sweden och en del av vårt svenska känslobagage. Jag tänker tillbaka på hur sällan vi firade midsommar på riktigt när vi bodde i Sverige. Nu åker vi trettio mil för att se en majstång. Bilstereon spelar James Taylor igen, men inne i mitt huvud går Horgalåten.
(juni 1986)
fredag 13 juni 2008
I stället för igelkottar
Härom dagen kom vår "groundhog" tillbaka med en halvvuxen unge. De verkar bo under ladan, eller garaget, som numera varken har hästar eller torrdass, utan bara våra bilar. Eländet står på stolpar, och har skyddat katter, groundhogs, skunkar och säkert andra djur också.
Groundhogs är speciellt berömda på grund av legenden att de kommer fram i februari och förutspår hur lång vintern förblir beroende på om de kan se sin skugga eller inte. Filmen med Bill Murray, "Groundhog Day" låter hjälten börja om igen ett antal gånger; jag har aldrig sett den.
Vad jag förstår är detta djur Amerikas svar på igelkotten. Vi har haft dem som gäster i flera år. Ibland kan man se dem sola sig på försommaren. Ibland kommer de fram och äter maten vi satt fram för ekorrbarn och småfåglar. Det tycker om frön, men också morötter, russin, valnötter och morotsbitar.
Groundhogs är speciellt berömda på grund av legenden att de kommer fram i februari och förutspår hur lång vintern förblir beroende på om de kan se sin skugga eller inte. Filmen med Bill Murray, "Groundhog Day" låter hjälten börja om igen ett antal gånger; jag har aldrig sett den.
Vad jag förstår är detta djur Amerikas svar på igelkotten. Vi har haft dem som gäster i flera år. Ibland kan man se dem sola sig på försommaren. Ibland kommer de fram och äter maten vi satt fram för ekorrbarn och småfåglar. Det tycker om frön, men också morötter, russin, valnötter och morotsbitar.
söndag 8 juni 2008
Svenska Flaggans Dag
Svenska Flaggans Dag för tjugosju år sedan flyttade jag till Amerika. Jag var tjugosju år gammal. Sedan min skoltid har jag alltid på något vis sett året som tiden mellan två somrar. Kanske är det också eftersom min födelsedag är på sommaren, och numera är det kanske också för att min tillvaro här började på sommaren.Denna sommar är inget undantag. Syrenerna blommar, och jag har lite hösnuva, så jag är inget energiknippe. Istället tar jag det lugnt under antihistaminernas inflytande.
Den sjätte juni var ju vanlig arbetsdag här, som den ju var i Sverige medan jag bodde där. Lördagen den sjunde uträttade vi lite ärenden, sedan åt vi sillunch med nykokt potatis, hårdkokta ägg och vitt vin respektive lättöl. Idag tar vi en vilodag. Vår lilla kyrkby har prytts med amerikanska flaggor på varje telefonstolpe, och idag är det riktigt varmt för första gången i sommar. Det är lite konstigt att man här säger att sommaren börjar vid sommarsolståndet, medan man i Sverige kallar den tiden midsommar; jag tycker det känns som sommar nu.
Åren har gått fort. Jag tittade just tillbaka bland saker jag skrivit förr vid den här tiden på året. Jag skrev om min sjätte sommar i Amerika, sommaren innan min yngsta började förskolan:
Förra gången vi var där kände jag hur materialismen vuxit och hur en slags polerad storstadsstämning rådde. Det verkade som om fri företagsamhet och entreprenadanda var i svallning. Språket var mer amerikanskt - "Ha en bra dag". Jag vet inte vad jag ska våga mig vänta den här gången. Sedan statsministern blivit mördad på öppen gata kan Sverige knappast vara sig likt. Jag minns den underliga känslan av tyngd i kroppen när vi hörde de första nyhetsbulletinerna på TV:n; för amerikanerna var det kanske bara ännu ett av många politiska mord i världen, men för mig som svensk kändes det som om mitt hemland i en enda sekund blivit förvandlat. Sverige var våldtaget, och kunde aldrig få sin oskuld tillbaka. När vi bodde där brukade jag ofta reta mig på alla småstormar i vattenglaset; jag var girig efter större perspektiv och vidare vyer. Nu, när jag är lite äldre - 33 år - och mindre hungrig, lättare uttröttad, känner jag saknad inför tanken på Sveriges förlorade oskuld. Jag har alltid trott att det var möjligt att återvända, men nu vet jag att det Sverige jag lämnade inte finns kvar. Nu börjar jag tro att vår lilla avkrok i norra Maine är mer lik mitt gamla Sverige än originalet är idag.
Jag pratade nyss med Erik i telefonen; han är stora karlen nu. Försommarvärmen lättar när en svag bris prasslar genom träden utanför fönstren. Beaglarna äter sin kvällsmat med alla möjliga ljud i metallskålarna. En av katterna sitter på fönsterbrädan bredvid mig där jag sitter och knackar iväg på datorn. Emma har börjat middagsbestyren. Jag avslutar här, så jag kan ta ut hundarna på promenad. Det är snart middagsdags för oss; min tjugoåttondende sommar i Amerika har just börjat.
lördag 7 juni 2008
Historien om Vår Halta Häst
Caleb är nitton år gammal och mycket ung till sinnet. Han är en arabhäst, och vad jag förstår är araber ganska små jämfört med andra hästar och mycket intelligenta. Tydligen brukade de sova i sina ägares tält i öknen och de användes som försvarare såväl som ridhästar. Emma har ägt honom sedan han föddes; hennes ansikte var det första han såg. Hon red honom de första nio åren av hans liv. Sedan, när karriär och giftermål med en man utan stora marker kom emellan, blev han inackorderad på en gård en mil härifrån. Under många år var Caleb ridhäst, men han pensionerades när han blev lite småhalt av någon anledning.
Nu har vi flyttat honom till en gård som ligger tre kilometer hemifrån. Vi kan hälsa på honom morgon och kväll, och vi har börjat fundera på vad han kan göra härnäst. Han kanske kan rehabiliteras, vi har veterinärexpertis på ingång, men om han inte kan bli ridhäst igen, så kan han kanske bli terapihäst av något slag. Vi har läst om hur man använder hästar som terapidjur för allt från autistiska barn till MBD-barn och synskadade. Det är helt uppenbart att Caleb inte är pensionsfärdig; han behöver ett jobb. Han är så full i sjutton att redan efter ett par dagar i sitt nya hem slängde han ut leksaker från sitt stall och sprang runt gårdsplanen med ett stycke plast som blåst över vägen från byggvarufirman på andra sidan.
Emma har samlat på sig några böcker om "clicker training", som används för delfiner, till exempel. Vi prövade på den tekniken ett tag med Moses, vår schäfervalp. Han blev dock lite för uppspelad av det. Men det låter som en bra teknik för hästen. "Clicker training" baseras på beröm och belöning som kombineras med att man knäpper på en liten dosa som klickar. Detta ljud gör att man kan påverka ett djurs beteende på avstånd.
En övning vi gjorde i Moses valpklass gick ut på att en deltagare klickade när en annan deltagare gjorde rätt. Offret visste inte vad det gällde, men ledarens uppgift var att få offret att sätta sig på golvet. Jag råkade vara ledare. När offret tittade på golvet klickade jag. Offret tittade ned igen. Jag klickade. Offret sträckte handen mot golvet. Jag klickade. Offret sträckte handen mot golvet och böjde knäna; jag klickade, och så vidare tills hon satt på golvet.
Just nu, medan jag skriver detta, läser Emma en bok som kom med posten idag från amazon.com om en fullblodshäst med symptom liknande Calebs, som blev tränad i "clicker training", och till följd av detta mer eller mindre rehabiliterad.
Allt detta påminner mig om Clarine, en patient som kom att betyda oerhört mycket för Emma och mig; hon gifte oss. Clarine var sängliggande de sista tio åren av sitt liv. Hon var engelsklärare, författare och präst. Trots att hennes fysiska förmågor svek henne, så levde hon ett rikt liv, inte minst på grund av datorn, som hon hade vid sin sängkant natt och dag. Folk har en tendens att se fysiska handikapp som viktigare och mer oövervinnerliga än de behöver vara. Om Clarine kunde skriva och redigera böcker från sängen i vår lilla kyrkby, så kan säkert Caleb få en ny livssyssla.
Link till engelsk version
Nu har vi flyttat honom till en gård som ligger tre kilometer hemifrån. Vi kan hälsa på honom morgon och kväll, och vi har börjat fundera på vad han kan göra härnäst. Han kanske kan rehabiliteras, vi har veterinärexpertis på ingång, men om han inte kan bli ridhäst igen, så kan han kanske bli terapihäst av något slag. Vi har läst om hur man använder hästar som terapidjur för allt från autistiska barn till MBD-barn och synskadade. Det är helt uppenbart att Caleb inte är pensionsfärdig; han behöver ett jobb. Han är så full i sjutton att redan efter ett par dagar i sitt nya hem slängde han ut leksaker från sitt stall och sprang runt gårdsplanen med ett stycke plast som blåst över vägen från byggvarufirman på andra sidan.
Emma har samlat på sig några böcker om "clicker training", som används för delfiner, till exempel. Vi prövade på den tekniken ett tag med Moses, vår schäfervalp. Han blev dock lite för uppspelad av det. Men det låter som en bra teknik för hästen. "Clicker training" baseras på beröm och belöning som kombineras med att man knäpper på en liten dosa som klickar. Detta ljud gör att man kan påverka ett djurs beteende på avstånd.
En övning vi gjorde i Moses valpklass gick ut på att en deltagare klickade när en annan deltagare gjorde rätt. Offret visste inte vad det gällde, men ledarens uppgift var att få offret att sätta sig på golvet. Jag råkade vara ledare. När offret tittade på golvet klickade jag. Offret tittade ned igen. Jag klickade. Offret sträckte handen mot golvet. Jag klickade. Offret sträckte handen mot golvet och böjde knäna; jag klickade, och så vidare tills hon satt på golvet.
Just nu, medan jag skriver detta, läser Emma en bok som kom med posten idag från amazon.com om en fullblodshäst med symptom liknande Calebs, som blev tränad i "clicker training", och till följd av detta mer eller mindre rehabiliterad.
Allt detta påminner mig om Clarine, en patient som kom att betyda oerhört mycket för Emma och mig; hon gifte oss. Clarine var sängliggande de sista tio åren av sitt liv. Hon var engelsklärare, författare och präst. Trots att hennes fysiska förmågor svek henne, så levde hon ett rikt liv, inte minst på grund av datorn, som hon hade vid sin sängkant natt och dag. Folk har en tendens att se fysiska handikapp som viktigare och mer oövervinnerliga än de behöver vara. Om Clarine kunde skriva och redigera böcker från sängen i vår lilla kyrkby, så kan säkert Caleb få en ny livssyssla.
Link till engelsk version
lördag 31 maj 2008
Historien Om Moses
Två månader efter att vi förlorat vår femtonåriga schäfer sa en patient till mig: "Jag har valt er till att adoptera en av mina valpar". Jag hänvisade artigt till att min hustru handlade alla sådana ärenden och försökte byta samtalasämne. "Nej, jag menar allvar, påpekade hon. Han har blåsljud på hjärtat, och fastän veterinären tror han kommer att växa ur det, så kan jag inte sälja honom. Jag vet att ni två skulle ta bra hand om honom om han inte skulle bli bättre". Jag mumlade igen att min fru hade ansvaret för alla sådana frågor, på vilket hon bara svarade att hon skulle ta valpen med sig på nästa mottagningsbesök.
Veckan därpå kom hon på återbesök. Hon satt i undersökningsrummet och såg hemlighetsfull ut. När jag vid ett tillfälle måste lämna rummet och gå ut till sköterskemottagningen förstod jag varför. Där satt Emma med en helsvart schäfervalp i knät, och båda såg mycket belåtna ut. På golvet nedanför henne stod en tvättkorg, som valpen hade smugglats in i.
"Låt oss åka och se föräldrarna!" sa Emma. Vårt öde var förseglat.
Mamman var inte helt begeistrad i att vi kom och tittade på en av hennes valpar. Pappan däremot låg efter ett par minuter på golvet och lät mig klia magen på honom. Alltså bildade vi oss uppfattningen att även Danny-boys avkomma skulle vara lugn och fin.
Tjugofyra timmar senare var vi tillbaka hos patienten och hämtade Moses. Vi kallade honom Moses eftersom han kom i en tvättkorg.
Moses visade sig vara ohyggligt komplicerad, och fick oss att gå på tre eller fyra valpkurser. Vi har läst ett dussin böcker och har konsulterat med alla tillgängliga experter, inklusive en i Norge. Moses verkar intelligentare än andra hundar men är också så ängslig i vissa situationer att vi inte kan utgå från att han ska klara vad som helst ännu. Han hade inga problem när vi lade om vinterdäcken mitt under rusningstid intill två byggprojekt i grannstaden, medan han däremot kan vägra kissa i skogen bakom huset efter skymningen.
Nu, åtta månader senare har han inte längre blåsljud. Däremot har han på något vis fått Emma till att laga organiskt kött, kyckling eller lever tre mål om dagen medan vi äter sallad och vegetarisk chili. Han åker i framsätet när hon kör och jag inte är med, och Moses har tagit världen med storm. Alla människor vi möter är på något underligt sätt dragna till den här hunden, som har den tjockaste, lenaste, glansigaste päls jag någonsin sett på en schäfer och de brunaste, djupaste, klokaste ögon jag någonsin sett på en hund. Det är något profetiskt över hundrackan; han får alla att stanna vad dom än gör, och alla vill följa Moses, precis som i Gamla Testamentet.
Veckan därpå kom hon på återbesök. Hon satt i undersökningsrummet och såg hemlighetsfull ut. När jag vid ett tillfälle måste lämna rummet och gå ut till sköterskemottagningen förstod jag varför. Där satt Emma med en helsvart schäfervalp i knät, och båda såg mycket belåtna ut. På golvet nedanför henne stod en tvättkorg, som valpen hade smugglats in i.
"Låt oss åka och se föräldrarna!" sa Emma. Vårt öde var förseglat.
Mamman var inte helt begeistrad i att vi kom och tittade på en av hennes valpar. Pappan däremot låg efter ett par minuter på golvet och lät mig klia magen på honom. Alltså bildade vi oss uppfattningen att även Danny-boys avkomma skulle vara lugn och fin.
Tjugofyra timmar senare var vi tillbaka hos patienten och hämtade Moses. Vi kallade honom Moses eftersom han kom i en tvättkorg.
Moses visade sig vara ohyggligt komplicerad, och fick oss att gå på tre eller fyra valpkurser. Vi har läst ett dussin böcker och har konsulterat med alla tillgängliga experter, inklusive en i Norge. Moses verkar intelligentare än andra hundar men är också så ängslig i vissa situationer att vi inte kan utgå från att han ska klara vad som helst ännu. Han hade inga problem när vi lade om vinterdäcken mitt under rusningstid intill två byggprojekt i grannstaden, medan han däremot kan vägra kissa i skogen bakom huset efter skymningen.
Nu, åtta månader senare har han inte längre blåsljud. Däremot har han på något vis fått Emma till att laga organiskt kött, kyckling eller lever tre mål om dagen medan vi äter sallad och vegetarisk chili. Han åker i framsätet när hon kör och jag inte är med, och Moses har tagit världen med storm. Alla människor vi möter är på något underligt sätt dragna till den här hunden, som har den tjockaste, lenaste, glansigaste päls jag någonsin sett på en schäfer och de brunaste, djupaste, klokaste ögon jag någonsin sett på en hund. Det är något profetiskt över hundrackan; han får alla att stanna vad dom än gör, och alla vill följa Moses, precis som i Gamla Testamentet.
måndag 26 maj 2008
Tillbakablick: När Dataåldern Kom (1991)
C:> KEYB SVDataåldern nådde oss i etapper. Vi köpte vår första hemdator tidigt - 1983 eller 1984. Det var en urbillig liten Atari. Den var inte mycket mer avancerad än Ataris TV-spel, men jag tyckte det var mer vuxet att köpa en maskin, som man kunde göra något annat än skjuta på flygande tefat med. I gymnasiet hade jag haft en eller två lektioner om datorer, så jag visste vad BASIC och COBOL och de andra datorspråken hette. Jag tror till och med att jag hade skrivit ett litet program med BASIC-uttryck som GOTO och END.
Vår Atari var sorgligt rudimentär, som de flesta andra datorer på den tiden. Förutom TV-spelkasetterna hade vi inga program. Vi hade en liten bok med sidlånga program, som kunde få datorn att göra mönster och spela rymdmusik på TV:n. Det minsta punkteringsfel resulterade i att intet syntes på TV-rutan, eller i bästa fall ordet ERROR. Så det blev mest rymdkrig i alla fall på Atarin. Som många andra som provat de tidiga datorerna, trodde vi länge att datorer inte var något för oss.
Med teknikens framsteg och med uppkomsten av fler och fler användningsområden för hemdatorer - ordbehandling, budget, kommunikation och kanske framförallt för barnens undervisning med alla stavnings- och räkneprogram - kom vi till slut tillbaka till tanken på att köpa en riktig dator. Jag ville dock vara säker på att kunna ordbehandla på svenska med vår nya dator. Det visade sig inte vara så lätt att få reda på i förväg.
En del av mina bekanta, som är riktiga datorknuttar med jättemaskiner och stor kunskap om de mest obskura användningsomrden stod hjälplösa inför mitt problem. Inte så att de erkände helt utan vidare att de inte visste. De sade att man kunde slå in en fyrsiffrig kod med ALT-knappen nedtryckt för att få "special characters", men det verkade för krångligt för att kunna stå ut med att använda.
Jag gick i alla datoraffärer och frågade. Ingen visste om eller hur man kunde skriva på svenska med vare sig IBM eller Apple. På universitetet kunde man visa mig något slags alternativt tangentsystem för MacIntosh, som dock inte hade alla svenska tecken. Så jag ringde runt till huvudkontoren för alla möjliga tillverkare av IBM-kompatibla maskiner. Det var inga klara besked, men till slut verkade det som om det skulle gå, bara man hade ett svenskt tangentbord. Tillverkarna av de billigare IBM-klonerna gjorde inga svenska tangentbord och IBM berättade att det företaget bara tillverkade svenska tangentbord i Sverige och att det inte gick att köpa svenska tangentbord i USA på grund av ett internt förbud mot att exportera komponenter.
Vid ett par sverigebesök försökte jag få klarhet. En god vän hade en "Mac" och den skrev p svenska. Vid det laget hade vi dock beslutat oss om att köpa en IBM-kompatibel dator, eftersom Linda hade en sådan på sitt arbete. Jag kunde inte ens hitta någon datoraffär i Sverige, förutom Televerket. Där kunde man inte hjälpa mig med att köpa en dator för både amerikanska och svenska förhllanden. Den dag som idag är vet jag fortfarande inte var svensken köper datorer. Jag hittade inte ens någon i Gula Sidorna.
Ett tag korresponderade jag med en svensk konsultfirma av något slag, som säljer Armstad-maskiner, men det gick så trögt att jag tappade tålamodet. Slutligen, i desperation, ringde jag transatlantsamtal till IBM i Stockholm och fick tag på en kille, som förklarade vad jag inte kunnat skaka fram under nästan två års visserligen sporadiskt men i alla fall letande:
Man tager en IBM (eller billigare kopia) med DOS 3.3 eller senare och ger den kommandot "KEYB SV", så tror den att man har ett svenskt tangentbord. Sålunda motsvarar tangenten "[" ett "å" på bildskärmen och så vidare. Så enkelt var det. Vad gäller programvaran, så är det inte alla program, som klarar svenska tecken, men jag hittade ett utförsäljningsparti Microsoft Word på universitetet för fem eller tio dollar, som klarar å, ä och ö. Även Microsoft Windows och Wordporfect (i samma prisklass på rean) duger.
Så nu har jag en postorderdator, som jag tror var den billigaste IBM-kopian åtminstone för ett halvår sedan, till en fjärdedel av kostnaden av en "Mac" (som jag ännu inte vet riktigt hur man försvenskar här i Amerika). Med DOS 4.01 har jag ett "shell" (skal?) som låter mig välja min egen programgrupp som innehåller alla mina svenska program med tangentbordskommandot inbyggt i skalet, så jag inte ens behöver skriva KEYB SV längre.
(januari 1991)
P.S. Nu har jag andra datorbesvär, som att få ett par äldre datorer att ansluta sig till mitt "wireless network".
onsdag 14 maj 2008
Nattliga Inkräktare
I våra trakter brukar folk inte låsa sina hus. De flesta lämnar till och med bilnycklarna i tändningen: det händer sällan något. Jag har lite svårt för att vara så tillförsiktlig, så vi brukar låsa dörrarna när vi åker hemifrån och när vi går och lägger oss. Visst händer det att vi glömmer låsa, och det visade sig vara fallet härom natten.
Det var nästan midnatt när vi vaknade av oljudet på nedre våningen. Vi hörde fotsteg och röster.
”There are people in the house!” viskade Emma. Moses, vår fyrtio kilos svarta schäferyngling, hoppade upp i sängen och klämde in sig mellan sänggaveln och Emmas kudde. Det var alltså upp till mig att undersöka saken.
Jag fick på mig kalsongerna ut och in och fram och bak och påbörjade därefter mitt farliga uppdrag att söka mig genom huset på jakt efter inkräktarna. Huset var tomt; jag såg inte ens katterna.
Då hörde jag två kvinnoröster utanför, och så tändes ett par billyktor. Jag blev med ens medveten om min otillräckliga klädsel för uppdragets nästa fas. Jag rusade upp till sovrummet, slängde på mig ett par jeans, slet med micg ficklampan från nattduksbordet och störtade nedför trappan och ut på gården. Där stod jag snart öga mot öga med två damer i sextiofemårsåldern, som verkade ha stora svårigheter att backa ut bilen från vår garageuppfart.
”Can I help you?” frågade jag stöddigt.
”We´re looking for the Bed & Breakfast”, svarade de två.
“That´s next door, over there”, pekade jag med ficklampan.
“Were you inside our house?” frågade jag sedan.
Jodå, de hade mer eller mindre gått husesyn. Jag frågade om de hade sett eller släppt ut katterna. De hade ingen aning. Jag svor.
Tillbaks inne i huset tog jag ficklampan och gick på kattjakt utan resultat. Jag sprang in i sovrummet igen och berättade vad som hänt, sedan gick jag ett varv till utan att se några katter.
”OK, you take Moses, I´ll look, sa Emma. Moses hade inte rört sig ur fläcken. Jag satt med honom. Hans öron vred sig medan vi lyssnade hur Emma gick runt och lockade på katterna, som snabbt dök upp från sina gömställen.
Nu är vi mycket bättre på att låsa dörrarna till natten – inte bara för att Moses inte vaktar så bra ännu, utan också för katternas skull!
Det var nästan midnatt när vi vaknade av oljudet på nedre våningen. Vi hörde fotsteg och röster.
”There are people in the house!” viskade Emma. Moses, vår fyrtio kilos svarta schäferyngling, hoppade upp i sängen och klämde in sig mellan sänggaveln och Emmas kudde. Det var alltså upp till mig att undersöka saken.
Jag fick på mig kalsongerna ut och in och fram och bak och påbörjade därefter mitt farliga uppdrag att söka mig genom huset på jakt efter inkräktarna. Huset var tomt; jag såg inte ens katterna.
Då hörde jag två kvinnoröster utanför, och så tändes ett par billyktor. Jag blev med ens medveten om min otillräckliga klädsel för uppdragets nästa fas. Jag rusade upp till sovrummet, slängde på mig ett par jeans, slet med micg ficklampan från nattduksbordet och störtade nedför trappan och ut på gården. Där stod jag snart öga mot öga med två damer i sextiofemårsåldern, som verkade ha stora svårigheter att backa ut bilen från vår garageuppfart.
”Can I help you?” frågade jag stöddigt.
”We´re looking for the Bed & Breakfast”, svarade de två.
“That´s next door, over there”, pekade jag med ficklampan.
“Were you inside our house?” frågade jag sedan.
Jodå, de hade mer eller mindre gått husesyn. Jag frågade om de hade sett eller släppt ut katterna. De hade ingen aning. Jag svor.
Tillbaks inne i huset tog jag ficklampan och gick på kattjakt utan resultat. Jag sprang in i sovrummet igen och berättade vad som hänt, sedan gick jag ett varv till utan att se några katter.
”OK, you take Moses, I´ll look, sa Emma. Moses hade inte rört sig ur fläcken. Jag satt med honom. Hans öron vred sig medan vi lyssnade hur Emma gick runt och lockade på katterna, som snabbt dök upp från sina gömställen.
Nu är vi mycket bättre på att låsa dörrarna till natten – inte bara för att Moses inte vaktar så bra ännu, utan också för katternas skull!
tisdag 13 maj 2008
Prima Björkved
Det är strax under fryspunkten, klar himmel och fullmåne. Löven krasar under träskorna när jag går över gräsmattan till vedboden. Månljuset speglar sig i bilarnas metalliclacker, Lindas mörkröda och min ljusblå. Jag vrider den gammalmodiga strömbrytaren och vedstaplarna framträder plötsligt i all sin symboliska prakt. Det känns tryggt att ha sex "cord" prydligt staplade inför vintern.(Ena stapeln buktar visserligen betänkligt och kommer kanske att kollapsa en vacker dag, men det får bli som det blir med det.) Nu må vinter och kyla komma, nu må oljepriserna stiga; vi är redo.
In i huset med första lasset. Linda sitter framför TV:n och plockar med hemdatorn, som just vägrat lyda hennes instruktioner och lakoniskt påpekar "ERROR". I köket brummar diskmaskinen sin vanliga kvällsvisa. Ner med vedtraven intill Kaminen. Vi har just lagt ut över tusen dollar p detta underverk, rymdålderns vedförbränningsmaskin med katalysator och fläkt och unik, mattbrun lack. Den kallas för ATS, eller Advanced Technology Stove. Livet i allmänhet och i Amerika i synnerhet är fullt av kontraster, det känns tydligt när jag skyndar över tomten igen till den ruckliga vedboden för att hämta ett andra lass ved att stoppa i rymdspisen.
Ved och vedeldning är kultursymboler i dessa trakter. Överallt görs hänvisningar till ved, från Thoreaus och scouternas "Hugg veden själv, så värmer den tv gånger" till kärnkrraftmotståndarnas "Split wood not atoms". Det ligger något djupt animaliskt maskulint i att börja med fyra fots längder och själv kapa och klyva veden till lagom storlek. (Själv beställer jag veden i den storlek jag behöver och nöjer mig med att trava den själv.) Det genomgående samtalsämnet i Maine är nästan alltid någon fas av vedhantering eller vedförbränning. Husqvarna och Jonsered är mer vardagliga namn än Saab och Volvo i våra trakter.
Som stadsbarn kom jag inte i kontakt med vedeldning särskilt ofta, men utvecklade en vördnad och fascination för brasor i alla former. Morfar, som var auktionskommissarie i Södertälje, eldade i kakelugnar tills han och Mormor moderniserade Villa Runö och installerade elvärme. Det var inte vadsomhelst som eldades i det huset. Varje höst brukade Morfar sätta upp sågklingan på gårdsplanen och såga upp möbler han köpt upp av sterbhus och inte fått bud p vid auktionerna. Mest var det stolar, som han metodiskt sågade upp efter ett bestämt mönster. För honom var det skräp, inga riktiga antikviteter, men nu tjugofem år senare skulle jag gärna vilja ha några av hans vedstolar.
Det var i scouterna jag på allvar insåg att vedeldning var något speciellt. Som seniorer satt vi ofta och degade framför glöden i kakelugnen i Näkna Banvaktsstuga. De glödande kolen inbjöd till djupsinnighet och förtrolighet, men passiviteten blev oss tröttande i längden. I början av sjuttiotalet startade vi hårdhajkargruppen "Explorers". Namnet syftade inte på systembolagets produkt, utan var stulet från de amerikanska seniorscoutena. Iden till klädseln, gröna overaller, stal jag från ett gäng vilda tyskar jag träffat vid scoutanläggningen i Kandersteg, Schweiz. När explorerna eldade var det inte pinnstolar. Vid sväl hösthajk som seglarhajk och vid den legendariska nyårshajken började förberedelserna sent på eftermiddagen med att det letades "törrtall". Denna fälldes, kapades i två eller tre stycken under hedniska kraftyttringar och blev sedan till en nying, som brann natten igenom, tillsedd av eldvakter, som satt i entimmespass med rykande kaffemuggar under stjärnhimlen. "Explorers" lär finnas kvar, med nyårshajker och allt, fast generationerna mste ha växlat många gånger vid det här laget.
Någonstans bland sverigeminnena finns uttrycket "prima björkved", kanske från en radannons, kanske från en bygdeskildring på TV. Det låter så ursvenskt. Fast björkved är just inte något vidare bränsle. Björken brinner för fort för att hålla huset varmt under långa vinternätter. Jag späntar stickor av björk och samlar näver i en stor låda för att använda som fnöske. Men för lång bränntid, korta flammor och jämn förkolning är ek, lönn och hickory bäst.
Jag stänger till och släcker. Kattorna dåsar i brasvärmen i vardagsrummet. Hunden tvekar som vanligt, men kommer tillslut med uppför trappan till sovrummet. Linda läser en lånebok från Wiltons lilla bibliotek. Jag läser några sidor i en av de två dedicerade böcker, som kom med posten idag från min lumparkompis, som blev författare. Det är ngot av högtid att läsa nyskriven svensk prosa i denna relativa avkrok, i synnerhet som författaren, hans språk och många detaljer i miljöerna är välbekanta för mig. S skriver jag några sidor i mitt rutade kollegieblock i hederligt svenskt A-4 format med fyra hål i kanten. Katten Alice kommer och lägger sig tvärs över Lindas rygg och spinner högljutt, men lyckas inte väcka henne. Från Annas rum kommer ett plötsligt gny. Hon har fortfarande ont av sin öroninflammation. Anna tystnar igen. Klockan i hennes rum tickar. Katten spinner. Linda och hunden andas i otakt. Jag kan inte somna. Jag går nedför knarriga trappsteg till vardagsrummet och sätter mig på golvet framför kaminen. Det känns lite underligt - alla tekniska finesser kommer i vägen: Fläkten brummar, så jag kan inte höra ngot knister, och inte kan man se brasan heller. Himlen utanför är stjärnklar, samma himmel jag suttit eldvakt under så många gånger i Småland och i Kolmården. Nu är jag eldvakt igen, i ett sekelskifteshus i Nordamerika, med hustru och adoptivbarn, titel och diplom, glesnande hår vid tinningarna och en känsla av litenhet under stjärnhimlen; den första cirkeln är sluten.
(november 1984)
In i huset med första lasset. Linda sitter framför TV:n och plockar med hemdatorn, som just vägrat lyda hennes instruktioner och lakoniskt påpekar "ERROR". I köket brummar diskmaskinen sin vanliga kvällsvisa. Ner med vedtraven intill Kaminen. Vi har just lagt ut över tusen dollar p detta underverk, rymdålderns vedförbränningsmaskin med katalysator och fläkt och unik, mattbrun lack. Den kallas för ATS, eller Advanced Technology Stove. Livet i allmänhet och i Amerika i synnerhet är fullt av kontraster, det känns tydligt när jag skyndar över tomten igen till den ruckliga vedboden för att hämta ett andra lass ved att stoppa i rymdspisen.
Ved och vedeldning är kultursymboler i dessa trakter. Överallt görs hänvisningar till ved, från Thoreaus och scouternas "Hugg veden själv, så värmer den tv gånger" till kärnkrraftmotståndarnas "Split wood not atoms". Det ligger något djupt animaliskt maskulint i att börja med fyra fots längder och själv kapa och klyva veden till lagom storlek. (Själv beställer jag veden i den storlek jag behöver och nöjer mig med att trava den själv.) Det genomgående samtalsämnet i Maine är nästan alltid någon fas av vedhantering eller vedförbränning. Husqvarna och Jonsered är mer vardagliga namn än Saab och Volvo i våra trakter.
Som stadsbarn kom jag inte i kontakt med vedeldning särskilt ofta, men utvecklade en vördnad och fascination för brasor i alla former. Morfar, som var auktionskommissarie i Södertälje, eldade i kakelugnar tills han och Mormor moderniserade Villa Runö och installerade elvärme. Det var inte vadsomhelst som eldades i det huset. Varje höst brukade Morfar sätta upp sågklingan på gårdsplanen och såga upp möbler han köpt upp av sterbhus och inte fått bud p vid auktionerna. Mest var det stolar, som han metodiskt sågade upp efter ett bestämt mönster. För honom var det skräp, inga riktiga antikviteter, men nu tjugofem år senare skulle jag gärna vilja ha några av hans vedstolar.
Det var i scouterna jag på allvar insåg att vedeldning var något speciellt. Som seniorer satt vi ofta och degade framför glöden i kakelugnen i Näkna Banvaktsstuga. De glödande kolen inbjöd till djupsinnighet och förtrolighet, men passiviteten blev oss tröttande i längden. I början av sjuttiotalet startade vi hårdhajkargruppen "Explorers". Namnet syftade inte på systembolagets produkt, utan var stulet från de amerikanska seniorscoutena. Iden till klädseln, gröna overaller, stal jag från ett gäng vilda tyskar jag träffat vid scoutanläggningen i Kandersteg, Schweiz. När explorerna eldade var det inte pinnstolar. Vid sväl hösthajk som seglarhajk och vid den legendariska nyårshajken började förberedelserna sent på eftermiddagen med att det letades "törrtall". Denna fälldes, kapades i två eller tre stycken under hedniska kraftyttringar och blev sedan till en nying, som brann natten igenom, tillsedd av eldvakter, som satt i entimmespass med rykande kaffemuggar under stjärnhimlen. "Explorers" lär finnas kvar, med nyårshajker och allt, fast generationerna mste ha växlat många gånger vid det här laget.
Någonstans bland sverigeminnena finns uttrycket "prima björkved", kanske från en radannons, kanske från en bygdeskildring på TV. Det låter så ursvenskt. Fast björkved är just inte något vidare bränsle. Björken brinner för fort för att hålla huset varmt under långa vinternätter. Jag späntar stickor av björk och samlar näver i en stor låda för att använda som fnöske. Men för lång bränntid, korta flammor och jämn förkolning är ek, lönn och hickory bäst.
Jag stänger till och släcker. Kattorna dåsar i brasvärmen i vardagsrummet. Hunden tvekar som vanligt, men kommer tillslut med uppför trappan till sovrummet. Linda läser en lånebok från Wiltons lilla bibliotek. Jag läser några sidor i en av de två dedicerade böcker, som kom med posten idag från min lumparkompis, som blev författare. Det är ngot av högtid att läsa nyskriven svensk prosa i denna relativa avkrok, i synnerhet som författaren, hans språk och många detaljer i miljöerna är välbekanta för mig. S skriver jag några sidor i mitt rutade kollegieblock i hederligt svenskt A-4 format med fyra hål i kanten. Katten Alice kommer och lägger sig tvärs över Lindas rygg och spinner högljutt, men lyckas inte väcka henne. Från Annas rum kommer ett plötsligt gny. Hon har fortfarande ont av sin öroninflammation. Anna tystnar igen. Klockan i hennes rum tickar. Katten spinner. Linda och hunden andas i otakt. Jag kan inte somna. Jag går nedför knarriga trappsteg till vardagsrummet och sätter mig på golvet framför kaminen. Det känns lite underligt - alla tekniska finesser kommer i vägen: Fläkten brummar, så jag kan inte höra ngot knister, och inte kan man se brasan heller. Himlen utanför är stjärnklar, samma himmel jag suttit eldvakt under så många gånger i Småland och i Kolmården. Nu är jag eldvakt igen, i ett sekelskifteshus i Nordamerika, med hustru och adoptivbarn, titel och diplom, glesnande hår vid tinningarna och en känsla av litenhet under stjärnhimlen; den första cirkeln är sluten.
(november 1984)
Inledning...
Jag sitter här i Nordamerika vid min svenska kakelugn och har just avslutat ett skrivjobb för min amerikanska läkarblogg. Det är snart mitten på maj, men det har varit gråmulet och blåsigt idag och kvällen är sval, så Emma och jag kom på iden samtidigt att göra brasa till middagen. Jag var nyss ute i ladan, där jag förvarar två års brasved ihop med tre bilar av skilda årgångar och alla trädgårdsredskap och annan bråte jag samlat på mig under snart tjugosju år som svenskamerikan. Jag valde att bära in lite björkved, som brinner snabbt och ger snabbare värme än de andra träslagen jag har på lager.
Min portföljdator är kopplad till min ipod, som jag nyss syncade med en ny film jag kan titta på när jag vill, och i vänsterfickan har jag mobiltelefonen med nya sms med bilder på barnbarnet Anna har skickat.
Allt detta fick mig att tänka på hur jag för en massa år sen började skriva en bok, som aldrig blev avslutad, med esssäer på svenska. Jag blev till och med erbjuden två tusen kronor för en enda liten historia om Annas första lösa tand. Första stycket hette "Prima Björkved".
Bloggsajten låter mig hux flux starta en ny blogg. Således ”Amerikabrevet”.
Min portföljdator är kopplad till min ipod, som jag nyss syncade med en ny film jag kan titta på när jag vill, och i vänsterfickan har jag mobiltelefonen med nya sms med bilder på barnbarnet Anna har skickat.
Allt detta fick mig att tänka på hur jag för en massa år sen började skriva en bok, som aldrig blev avslutad, med esssäer på svenska. Jag blev till och med erbjuden två tusen kronor för en enda liten historia om Annas första lösa tand. Första stycket hette "Prima Björkved".
Bloggsajten låter mig hux flux starta en ny blogg. Således ”Amerikabrevet”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)