Historien Om Moses

Två månader efter att vi förlorat vår femtonåriga schäfer sa en patient till mig: "Jag har valt er till att adoptera en av mina valpar". Jag hänvisade artigt till att min hustru handlade alla sådana ärenden och försökte byta samtalasämne. "Nej, jag menar allvar, påpekade hon. Han har blåsljud på hjärtat, och fastän veterinären tror han kommer att växa ur det, så kan jag inte sälja honom. Jag vet att ni två skulle ta bra hand om honom om han inte skulle bli bättre". Jag mumlade igen att min fru hade ansvaret för alla sådana frågor, på vilket hon bara svarade att hon skulle ta valpen med sig på nästa mottagningsbesök.

Veckan därpå kom hon på återbesök. Hon satt i undersökningsrummet och såg hemlighetsfull ut. När jag vid ett tillfälle måste lämna rummet och gå ut till sköterskemottagningen förstod jag varför. Där satt Emma med en helsvart schäfervalp i knät, och båda såg mycket belåtna ut. På golvet nedanför henne stod en tvättkorg, som valpen hade smugglats in i.

"Låt oss åka och se föräldrarna!" sa Emma. Vårt öde var förseglat.

Mamman var inte helt begeistrad i att vi kom och tittade på en av hennes valpar. Pappan däremot låg efter ett par minuter på golvet och lät mig klia magen på honom. Alltså bildade vi oss uppfattningen att även Danny-boys avkomma skulle vara lugn och fin.

Tjugofyra timmar senare var vi tillbaka hos patienten och hämtade Moses. Vi kallade honom Moses eftersom han kom i en tvättkorg.

Moses visade sig vara ohyggligt komplicerad, och fick oss att gå på tre eller fyra valpkurser. Vi har läst ett dussin böcker och har konsulterat med alla tillgängliga experter, inklusive en i Norge. Moses verkar intelligentare än andra hundar men är också så ängslig i vissa situationer att vi inte kan utgå från att han ska klara vad som helst ännu. Han hade inga problem när vi lade om vinterdäcken mitt under rusningstid intill två byggprojekt i grannstaden, medan han däremot kan vägra kissa i skogen bakom huset efter skymningen.

Nu, åtta månader senare har han inte längre blåsljud. Däremot har han på något vis fått Emma till att laga organiskt kött, kyckling eller lever tre mål om dagen medan vi äter sallad och vegetarisk chili. Han åker i framsätet när hon kör och jag inte är med, och Moses har tagit världen med storm. Alla människor vi möter är på något underligt sätt dragna till den här hunden, som har den tjockaste, lenaste, glansigaste päls jag någonsin sett på en schäfer och de brunaste, djupaste, klokaste ögon jag någonsin sett på en hund. Det är något profetiskt över hundrackan; han får alla att stanna vad dom än gör, och alla vill följa Moses, precis som i Gamla Testamentet.

Tillbakablick: När Dataåldern Kom (1991)

C:> KEYB SV

Dataåldern nådde oss i etapper. Vi köpte vår första hemdator tidigt - 1983 eller 1984. Det var en urbillig liten Atari. Den var inte mycket mer avancerad än Ataris TV-spel, men jag tyckte det var mer vuxet att köpa en maskin, som man kunde göra något annat än skjuta på flygande tefat med. I gymnasiet hade jag haft en eller två lektioner om datorer, så jag visste vad BASIC och COBOL och de andra datorspråken hette. Jag tror till och med att jag hade skrivit ett litet program med BASIC-uttryck som GOTO och END.

Vår Atari var sorgligt rudimentär, som de flesta andra datorer på den tiden. Förutom TV-spelkasetterna hade vi inga program. Vi hade en liten bok med sidlånga program, som kunde få datorn att göra mönster och spela rymdmusik på TV:n. Det minsta punkteringsfel resulterade i att intet syntes på TV-rutan, eller i bästa fall ordet ERROR. Så det blev mest rymdkrig i alla fall på Atarin. Som många andra som provat de tidiga datorerna, trodde vi länge att datorer inte var något för oss.

Med teknikens framsteg och med uppkomsten av fler och fler användningsområden för hemdatorer - ordbehandling, budget, kommunikation och kanske framförallt för barnens undervisning med alla stavnings- och räkneprogram - kom vi till slut tillbaka till tanken på att köpa en riktig dator. Jag ville dock vara säker på att kunna ordbehandla på svenska med vår nya dator. Det visade sig inte vara så lätt att få reda på i förväg.

En del av mina bekanta, som är riktiga datorknuttar med jättemaskiner och stor kunskap om de mest obskura användningsomrden stod hjälplösa inför mitt problem. Inte så att de erkände helt utan vidare att de inte visste. De sade att man kunde slå in en fyrsiffrig kod med ALT-knappen nedtryckt för att få "special characters", men det verkade för krångligt för att kunna stå ut med att använda.

Jag gick i alla datoraffärer och frågade. Ingen visste om eller hur man kunde skriva på svenska med vare sig IBM eller Apple. På universitetet kunde man visa mig något slags alternativt tangentsystem för MacIntosh, som dock inte hade alla svenska tecken. Så jag ringde runt till huvudkontoren för alla möjliga tillverkare av IBM-kompatibla maskiner. Det var inga klara besked, men till slut verkade det som om det skulle gå, bara man hade ett svenskt tangentbord. Tillverkarna av de billigare IBM-klonerna gjorde inga svenska tangentbord och IBM berättade att det företaget bara tillverkade svenska tangentbord i Sverige och att det inte gick att köpa svenska tangentbord i USA på grund av ett internt förbud mot att exportera komponenter.
Vid ett par sverigebesök försökte jag få klarhet. En god vän hade en "Mac" och den skrev p svenska. Vid det laget hade vi dock beslutat oss om att köpa en IBM-kompatibel dator, eftersom Linda hade en sådan på sitt arbete. Jag kunde inte ens hitta någon datoraffär i Sverige, förutom Televerket. Där kunde man inte hjälpa mig med att köpa en dator för både amerikanska och svenska förhllanden. Den dag som idag är vet jag fortfarande inte var svensken köper datorer. Jag hittade inte ens någon i Gula Sidorna.

Ett tag korresponderade jag med en svensk konsultfirma av något slag, som säljer Armstad-maskiner, men det gick så trögt att jag tappade tålamodet. Slutligen, i desperation, ringde jag transatlantsamtal till IBM i Stockholm och fick tag på en kille, som förklarade vad jag inte kunnat skaka fram under nästan två års visserligen sporadiskt men i alla fall letande:
Man tager en IBM (eller billigare kopia) med DOS 3.3 eller senare och ger den kommandot "KEYB SV", så tror den att man har ett svenskt tangentbord. Sålunda motsvarar tangenten "[" ett "å" på bildskärmen och så vidare. Så enkelt var det. Vad gäller programvaran, så är det inte alla program, som klarar svenska tecken, men jag hittade ett utförsäljningsparti Microsoft Word på universitetet för fem eller tio dollar, som klarar å, ä och ö. Även Microsoft Windows och Wordporfect (i samma prisklass på rean) duger.

Så nu har jag en postorderdator, som jag tror var den billigaste IBM-kopian åtminstone för ett halvår sedan, till en fjärdedel av kostnaden av en "Mac" (som jag ännu inte vet riktigt hur man försvenskar här i Amerika). Med DOS 4.01 har jag ett "shell" (skal?) som låter mig välja min egen programgrupp som innehåller alla mina svenska program med tangentbordskommandot inbyggt i skalet, så jag inte ens behöver skriva KEYB SV längre.

(januari 1991)

P.S. Nu har jag andra datorbesvär, som att få ett par äldre datorer att ansluta sig till mitt "wireless network".

Nattliga Inkräktare

I våra trakter brukar folk inte låsa sina hus. De flesta lämnar till och med bilnycklarna i tändningen: det händer sällan något. Jag har lite svårt för att vara så tillförsiktlig, så vi brukar låsa dörrarna när vi åker hemifrån och när vi går och lägger oss. Visst händer det att vi glömmer låsa, och det visade sig vara fallet härom natten.

Det var nästan midnatt när vi vaknade av oljudet på nedre våningen. Vi hörde fotsteg och röster.

”There are people in the house!” viskade Emma. Moses, vår fyrtio kilos svarta schäferyngling, hoppade upp i sängen och klämde in sig mellan sänggaveln och Emmas kudde. Det var alltså upp till mig att undersöka saken.

Jag fick på mig kalsongerna ut och in och fram och bak och påbörjade därefter mitt farliga uppdrag att söka mig genom huset på jakt efter inkräktarna. Huset var tomt; jag såg inte ens katterna.

Då hörde jag två kvinnoröster utanför, och så tändes ett par billyktor. Jag blev med ens medveten om min otillräckliga klädsel för uppdragets nästa fas. Jag rusade upp till sovrummet, slängde på mig ett par jeans, slet med micg ficklampan från nattduksbordet och störtade nedför trappan och ut på gården. Där stod jag snart öga mot öga med två damer i sextiofemårsåldern, som verkade ha stora svårigheter att backa ut bilen från vår garageuppfart.

”Can I help you?” frågade jag stöddigt.
”We´re looking for the Bed & Breakfast”, svarade de två.
“That´s next door, over there”, pekade jag med ficklampan.
“Were you inside our house?” frågade jag sedan.

Jodå, de hade mer eller mindre gått husesyn. Jag frågade om de hade sett eller släppt ut katterna. De hade ingen aning. Jag svor.

Tillbaks inne i huset tog jag ficklampan och gick på kattjakt utan resultat. Jag sprang in i sovrummet igen och berättade vad som hänt, sedan gick jag ett varv till utan att se några katter.

”OK, you take Moses, I´ll look, sa Emma. Moses hade inte rört sig ur fläcken. Jag satt med honom. Hans öron vred sig medan vi lyssnade hur Emma gick runt och lockade på katterna, som snabbt dök upp från sina gömställen.

Nu är vi mycket bättre på att låsa dörrarna till natten – inte bara för att Moses inte vaktar så bra ännu, utan också för katternas skull!

Prima Björkved

Det är strax under fryspunkten, klar himmel och fullmåne. Löven krasar under träskorna när jag går över gräsmattan till vedboden. Månljuset speglar sig i bilarnas metalliclacker, Lindas mörkröda och min ljusblå. Jag vrider den gammalmodiga strömbrytaren och vedstaplarna framträder plötsligt i all sin symboliska prakt. Det känns tryggt att ha sex "cord" prydligt staplade inför vintern.(Ena stapeln buktar visserligen betänkligt och kommer kanske att kollapsa en vacker dag, men det får bli som det blir med det.) Nu må vinter och kyla komma, nu må oljepriserna stiga; vi är redo.

In i huset med första lasset. Linda sitter framför TV:n och plockar med hemdatorn, som just vägrat lyda hennes instruktioner och lakoniskt påpekar "ERROR". I köket brummar diskmaskinen sin vanliga kvällsvisa. Ner med vedtraven intill Kaminen. Vi har just lagt ut över tusen dollar p detta underverk, rymdålderns vedförbränningsmaskin med katalysator och fläkt och unik, mattbrun lack. Den kallas för ATS, eller Advanced Technology Stove. Livet i allmänhet och i Amerika i synnerhet är fullt av kontraster, det känns tydligt när jag skyndar över tomten igen till den ruckliga vedboden för att hämta ett andra lass ved att stoppa i rymdspisen.

Ved och vedeldning är kultursymboler i dessa trakter. Överallt görs hänvisningar till ved, från Thoreaus och scouternas "Hugg veden själv, så värmer den tv gånger" till kärnkrraftmotståndarnas "Split wood not atoms". Det ligger något djupt animaliskt maskulint i att börja med fyra fots längder och själv kapa och klyva veden till lagom storlek. (Själv beställer jag veden i den storlek jag behöver och nöjer mig med att trava den själv.) Det genomgående samtalsämnet i Maine är nästan alltid någon fas av vedhantering eller vedförbränning. Husqvarna och Jonsered är mer vardagliga namn än Saab och Volvo i våra trakter.

Som stadsbarn kom jag inte i kontakt med vedeldning särskilt ofta, men utvecklade en vördnad och fascination för brasor i alla former. Morfar, som var auktionskommissarie i Södertälje, eldade i kakelugnar tills han och Mormor moderniserade Villa Runö och installerade elvärme. Det var inte vadsomhelst som eldades i det huset. Varje höst brukade Morfar sätta upp sågklingan på gårdsplanen och såga upp möbler han köpt upp av sterbhus och inte fått bud p vid auktionerna. Mest var det stolar, som han metodiskt sågade upp efter ett bestämt mönster. För honom var det skräp, inga riktiga antikviteter, men nu tjugofem år senare skulle jag gärna vilja ha några av hans vedstolar.

Det var i scouterna jag på allvar insåg att vedeldning var något speciellt. Som seniorer satt vi ofta och degade framför glöden i kakelugnen i Näkna Banvaktsstuga. De glödande kolen inbjöd till djupsinnighet och förtrolighet, men passiviteten blev oss tröttande i längden. I början av sjuttiotalet startade vi hårdhajkargruppen "Explorers". Namnet syftade inte på systembolagets produkt, utan var stulet från de amerikanska seniorscoutena. Iden till klädseln, gröna overaller, stal jag från ett gäng vilda tyskar jag träffat vid scoutanläggningen i Kandersteg, Schweiz. När explorerna eldade var det inte pinnstolar. Vid sväl hösthajk som seglarhajk och vid den legendariska nyårshajken började förberedelserna sent på eftermiddagen med att det letades "törrtall". Denna fälldes, kapades i två eller tre stycken under hedniska kraftyttringar och blev sedan till en nying, som brann natten igenom, tillsedd av eldvakter, som satt i entimmespass med rykande kaffemuggar under stjärnhimlen. "Explorers" lär finnas kvar, med nyårshajker och allt, fast generationerna mste ha växlat många gånger vid det här laget.

Någonstans bland sverigeminnena finns uttrycket "prima björkved", kanske från en radannons, kanske från en bygdeskildring på TV. Det låter så ursvenskt. Fast björkved är just inte något vidare bränsle. Björken brinner för fort för att hålla huset varmt under långa vinternätter. Jag späntar stickor av björk och samlar näver i en stor låda för att använda som fnöske. Men för lång bränntid, korta flammor och jämn förkolning är ek, lönn och hickory bäst.

Jag stänger till och släcker. Kattorna dåsar i brasvärmen i vardagsrummet. Hunden tvekar som vanligt, men kommer tillslut med uppför trappan till sovrummet. Linda läser en lånebok från Wiltons lilla bibliotek. Jag läser några sidor i en av de två dedicerade böcker, som kom med posten idag från min lumparkompis, som blev författare. Det är ngot av högtid att läsa nyskriven svensk prosa i denna relativa avkrok, i synnerhet som författaren, hans språk och många detaljer i miljöerna är välbekanta för mig. S skriver jag några sidor i mitt rutade kollegieblock i hederligt svenskt A-4 format med fyra hål i kanten. Katten Alice kommer och lägger sig tvärs över Lindas rygg och spinner högljutt, men lyckas inte väcka henne. Från Annas rum kommer ett plötsligt gny. Hon har fortfarande ont av sin öroninflammation. Anna tystnar igen. Klockan i hennes rum tickar. Katten spinner. Linda och hunden andas i otakt. Jag kan inte somna. Jag går nedför knarriga trappsteg till vardagsrummet och sätter mig på golvet framför kaminen. Det känns lite underligt - alla tekniska finesser kommer i vägen: Fläkten brummar, så jag kan inte höra ngot knister, och inte kan man se brasan heller. Himlen utanför är stjärnklar, samma himmel jag suttit eldvakt under så många gånger i Småland och i Kolmården. Nu är jag eldvakt igen, i ett sekelskifteshus i Nordamerika, med hustru och adoptivbarn, titel och diplom, glesnande hår vid tinningarna och en känsla av litenhet under stjärnhimlen; den första cirkeln är sluten.

(november 1984)

Inledning...

Jag sitter här i Nordamerika vid min svenska kakelugn och har just avslutat ett skrivjobb för min amerikanska läkarblogg. Det är snart mitten på maj, men det har varit gråmulet och blåsigt idag och kvällen är sval, så Emma och jag kom på iden samtidigt att göra brasa till middagen. Jag var nyss ute i ladan, där jag förvarar två års brasved ihop med tre bilar av skilda årgångar och alla trädgårdsredskap och annan bråte jag samlat på mig under snart tjugosju år som svenskamerikan. Jag valde att bära in lite björkved, som brinner snabbt och ger snabbare värme än de andra träslagen jag har på lager.

Min portföljdator är kopplad till min ipod, som jag nyss syncade med en ny film jag kan titta på när jag vill, och i vänsterfickan har jag mobiltelefonen med nya sms med bilder på barnbarnet Anna har skickat.

Allt detta fick mig att tänka på hur jag för en massa år sen började skriva en bok, som aldrig blev avslutad, med esssäer på svenska. Jag blev till och med erbjuden två tusen kronor för en enda liten historia om Annas första lösa tand. Första stycket hette "Prima Björkved".

Bloggsajten låter mig hux flux starta en ny blogg. Således ”Amerikabrevet”.