Det är strax under fryspunkten, klar himmel och fullmåne. Löven krasar under träskorna när jag går över gräsmattan till vedboden. Månljuset speglar sig i bilarnas metalliclacker, Lindas mörkröda och min ljusblå. Jag vrider den gammalmodiga strömbrytaren och vedstaplarna framträder plötsligt i all sin symboliska prakt. Det känns tryggt att ha sex "cord" prydligt staplade inför vintern.(Ena stapeln buktar visserligen betänkligt och kommer kanske att kollapsa en vacker dag, men det får bli som det blir med det.) Nu må vinter och kyla komma, nu må oljepriserna stiga; vi är redo.
In i huset med första lasset. Linda sitter framför TV:n och plockar med hemdatorn, som just vägrat lyda hennes instruktioner och lakoniskt påpekar "ERROR". I köket brummar diskmaskinen sin vanliga kvällsvisa. Ner med vedtraven intill Kaminen. Vi har just lagt ut över tusen dollar p detta underverk, rymdålderns vedförbränningsmaskin med katalysator och fläkt och unik, mattbrun lack. Den kallas för ATS, eller Advanced Technology Stove. Livet i allmänhet och i Amerika i synnerhet är fullt av kontraster, det känns tydligt när jag skyndar över tomten igen till den ruckliga vedboden för att hämta ett andra lass ved att stoppa i rymdspisen.
Ved och vedeldning är kultursymboler i dessa trakter. Överallt görs hänvisningar till ved, från Thoreaus och scouternas "Hugg veden själv, så värmer den tv gånger" till kärnkrraftmotståndarnas "Split wood not atoms". Det ligger något djupt animaliskt maskulint i att börja med fyra fots längder och själv kapa och klyva veden till lagom storlek. (Själv beställer jag veden i den storlek jag behöver och nöjer mig med att trava den själv.) Det genomgående samtalsämnet i Maine är nästan alltid någon fas av vedhantering eller vedförbränning. Husqvarna och Jonsered är mer vardagliga namn än Saab och Volvo i våra trakter.
Som stadsbarn kom jag inte i kontakt med vedeldning särskilt ofta, men utvecklade en vördnad och fascination för brasor i alla former. Morfar, som var auktionskommissarie i Södertälje, eldade i kakelugnar tills han och Mormor moderniserade Villa Runö och installerade elvärme. Det var inte vadsomhelst som eldades i det huset. Varje höst brukade Morfar sätta upp sågklingan på gårdsplanen och såga upp möbler han köpt upp av sterbhus och inte fått bud p vid auktionerna. Mest var det stolar, som han metodiskt sågade upp efter ett bestämt mönster. För honom var det skräp, inga riktiga antikviteter, men nu tjugofem år senare skulle jag gärna vilja ha några av hans vedstolar.
Det var i scouterna jag på allvar insåg att vedeldning var något speciellt. Som seniorer satt vi ofta och degade framför glöden i kakelugnen i Näkna Banvaktsstuga. De glödande kolen inbjöd till djupsinnighet och förtrolighet, men passiviteten blev oss tröttande i längden. I början av sjuttiotalet startade vi hårdhajkargruppen "Explorers". Namnet syftade inte på systembolagets produkt, utan var stulet från de amerikanska seniorscoutena. Iden till klädseln, gröna overaller, stal jag från ett gäng vilda tyskar jag träffat vid scoutanläggningen i Kandersteg, Schweiz. När explorerna eldade var det inte pinnstolar. Vid sväl hösthajk som seglarhajk och vid den legendariska nyårshajken började förberedelserna sent på eftermiddagen med att det letades "törrtall". Denna fälldes, kapades i två eller tre stycken under hedniska kraftyttringar och blev sedan till en nying, som brann natten igenom, tillsedd av eldvakter, som satt i entimmespass med rykande kaffemuggar under stjärnhimlen. "Explorers" lär finnas kvar, med nyårshajker och allt, fast generationerna mste ha växlat många gånger vid det här laget.
Någonstans bland sverigeminnena finns uttrycket "prima björkved", kanske från en radannons, kanske från en bygdeskildring på TV. Det låter så ursvenskt. Fast björkved är just inte något vidare bränsle. Björken brinner för fort för att hålla huset varmt under långa vinternätter. Jag späntar stickor av björk och samlar näver i en stor låda för att använda som fnöske. Men för lång bränntid, korta flammor och jämn förkolning är ek, lönn och hickory bäst.
Jag stänger till och släcker. Kattorna dåsar i brasvärmen i vardagsrummet. Hunden tvekar som vanligt, men kommer tillslut med uppför trappan till sovrummet. Linda läser en lånebok från Wiltons lilla bibliotek. Jag läser några sidor i en av de två dedicerade böcker, som kom med posten idag från min lumparkompis, som blev författare. Det är ngot av högtid att läsa nyskriven svensk prosa i denna relativa avkrok, i synnerhet som författaren, hans språk och många detaljer i miljöerna är välbekanta för mig. S skriver jag några sidor i mitt rutade kollegieblock i hederligt svenskt A-4 format med fyra hål i kanten. Katten Alice kommer och lägger sig tvärs över Lindas rygg och spinner högljutt, men lyckas inte väcka henne. Från Annas rum kommer ett plötsligt gny. Hon har fortfarande ont av sin öroninflammation. Anna tystnar igen. Klockan i hennes rum tickar. Katten spinner. Linda och hunden andas i otakt. Jag kan inte somna. Jag går nedför knarriga trappsteg till vardagsrummet och sätter mig på golvet framför kaminen. Det känns lite underligt - alla tekniska finesser kommer i vägen: Fläkten brummar, så jag kan inte höra ngot knister, och inte kan man se brasan heller. Himlen utanför är stjärnklar, samma himmel jag suttit eldvakt under så många gånger i Småland och i Kolmården. Nu är jag eldvakt igen, i ett sekelskifteshus i Nordamerika, med hustru och adoptivbarn, titel och diplom, glesnande hår vid tinningarna och en känsla av litenhet under stjärnhimlen; den första cirkeln är sluten.
(november 1984)
In i huset med första lasset. Linda sitter framför TV:n och plockar med hemdatorn, som just vägrat lyda hennes instruktioner och lakoniskt påpekar "ERROR". I köket brummar diskmaskinen sin vanliga kvällsvisa. Ner med vedtraven intill Kaminen. Vi har just lagt ut över tusen dollar p detta underverk, rymdålderns vedförbränningsmaskin med katalysator och fläkt och unik, mattbrun lack. Den kallas för ATS, eller Advanced Technology Stove. Livet i allmänhet och i Amerika i synnerhet är fullt av kontraster, det känns tydligt när jag skyndar över tomten igen till den ruckliga vedboden för att hämta ett andra lass ved att stoppa i rymdspisen.
Ved och vedeldning är kultursymboler i dessa trakter. Överallt görs hänvisningar till ved, från Thoreaus och scouternas "Hugg veden själv, så värmer den tv gånger" till kärnkrraftmotståndarnas "Split wood not atoms". Det ligger något djupt animaliskt maskulint i att börja med fyra fots längder och själv kapa och klyva veden till lagom storlek. (Själv beställer jag veden i den storlek jag behöver och nöjer mig med att trava den själv.) Det genomgående samtalsämnet i Maine är nästan alltid någon fas av vedhantering eller vedförbränning. Husqvarna och Jonsered är mer vardagliga namn än Saab och Volvo i våra trakter.
Som stadsbarn kom jag inte i kontakt med vedeldning särskilt ofta, men utvecklade en vördnad och fascination för brasor i alla former. Morfar, som var auktionskommissarie i Södertälje, eldade i kakelugnar tills han och Mormor moderniserade Villa Runö och installerade elvärme. Det var inte vadsomhelst som eldades i det huset. Varje höst brukade Morfar sätta upp sågklingan på gårdsplanen och såga upp möbler han köpt upp av sterbhus och inte fått bud p vid auktionerna. Mest var det stolar, som han metodiskt sågade upp efter ett bestämt mönster. För honom var det skräp, inga riktiga antikviteter, men nu tjugofem år senare skulle jag gärna vilja ha några av hans vedstolar.
Det var i scouterna jag på allvar insåg att vedeldning var något speciellt. Som seniorer satt vi ofta och degade framför glöden i kakelugnen i Näkna Banvaktsstuga. De glödande kolen inbjöd till djupsinnighet och förtrolighet, men passiviteten blev oss tröttande i längden. I början av sjuttiotalet startade vi hårdhajkargruppen "Explorers". Namnet syftade inte på systembolagets produkt, utan var stulet från de amerikanska seniorscoutena. Iden till klädseln, gröna overaller, stal jag från ett gäng vilda tyskar jag träffat vid scoutanläggningen i Kandersteg, Schweiz. När explorerna eldade var det inte pinnstolar. Vid sväl hösthajk som seglarhajk och vid den legendariska nyårshajken började förberedelserna sent på eftermiddagen med att det letades "törrtall". Denna fälldes, kapades i två eller tre stycken under hedniska kraftyttringar och blev sedan till en nying, som brann natten igenom, tillsedd av eldvakter, som satt i entimmespass med rykande kaffemuggar under stjärnhimlen. "Explorers" lär finnas kvar, med nyårshajker och allt, fast generationerna mste ha växlat många gånger vid det här laget.
Någonstans bland sverigeminnena finns uttrycket "prima björkved", kanske från en radannons, kanske från en bygdeskildring på TV. Det låter så ursvenskt. Fast björkved är just inte något vidare bränsle. Björken brinner för fort för att hålla huset varmt under långa vinternätter. Jag späntar stickor av björk och samlar näver i en stor låda för att använda som fnöske. Men för lång bränntid, korta flammor och jämn förkolning är ek, lönn och hickory bäst.
Jag stänger till och släcker. Kattorna dåsar i brasvärmen i vardagsrummet. Hunden tvekar som vanligt, men kommer tillslut med uppför trappan till sovrummet. Linda läser en lånebok från Wiltons lilla bibliotek. Jag läser några sidor i en av de två dedicerade böcker, som kom med posten idag från min lumparkompis, som blev författare. Det är ngot av högtid att läsa nyskriven svensk prosa i denna relativa avkrok, i synnerhet som författaren, hans språk och många detaljer i miljöerna är välbekanta för mig. S skriver jag några sidor i mitt rutade kollegieblock i hederligt svenskt A-4 format med fyra hål i kanten. Katten Alice kommer och lägger sig tvärs över Lindas rygg och spinner högljutt, men lyckas inte väcka henne. Från Annas rum kommer ett plötsligt gny. Hon har fortfarande ont av sin öroninflammation. Anna tystnar igen. Klockan i hennes rum tickar. Katten spinner. Linda och hunden andas i otakt. Jag kan inte somna. Jag går nedför knarriga trappsteg till vardagsrummet och sätter mig på golvet framför kaminen. Det känns lite underligt - alla tekniska finesser kommer i vägen: Fläkten brummar, så jag kan inte höra ngot knister, och inte kan man se brasan heller. Himlen utanför är stjärnklar, samma himmel jag suttit eldvakt under så många gånger i Småland och i Kolmården. Nu är jag eldvakt igen, i ett sekelskifteshus i Nordamerika, med hustru och adoptivbarn, titel och diplom, glesnande hår vid tinningarna och en känsla av litenhet under stjärnhimlen; den första cirkeln är sluten.
(november 1984)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar