Objuden Middagsgäst

Här sitter vi vid middagsbordet i "solrummet", som byggdes för ett antal år sedan på grund av att det här gamla huset inte hade några fönster som vette mot söder. Vi äter oftag middag här. Helt plötsligt stirrar Emma ut genom fönstret bakom mig och fräser "What IS that?" - jag vänder mig försiktigt om och ser en tvättbjörn som har klättrat upp i ett träd, där vi har mat åt ekorrarna (jaja, också till småfåglarna, men ekorrarna är lika roliga att mata...)

Där sitter en tolv-femton kilos tvättbjörn och mumsar. Jag sliter tag i vår lilla digitalkamera och går ut på altanen. Tvättbjörnen sitter kvar och stirrar på mig. Jag tar en bild, för mörk. Jag slår på blixten. Så knäpper jag ett antal bilder i fullt blixtljus. Han verkar obekymrad. Det visar sig att ögonen blir vita, så rödögonelimineringsprogrammet är inte till någon nytta.

Så nu matar vi småfåglar, ekorrar och tvättbjörnar...

Tiden är ute!

Jag är mycket noga med tiden. Mina mottagningsbesök börjar och slutar i stort sett garanterat på utsatt tid, vilket inte är vanligt i mitt yrke i dessa trakter. Det kan påstås att jag är stolt över min punktlighet. Jag har till och med en radiostyrd väggklocka, eftersom det alltid retade mig att olika klockor på mottagningen kunde skilja sig flera minuter.

En dag förra veckan märkte jag vid fyratiden att mitt armbandsur gick efter. Jag misstänkte korrekt att batteriet höll på att gå slut; påföljande morgon stod klockan stilla.

Jag har tre armbandsur. Min vardagsklocka är gjord av matt metall och kallas följdriktligen Skagen Titanium. Till högtidligare tillfällen har jag en tunn, schweizisk klocka med svart läderarmband. Jag har också en fyrkantig Skagen med brunt läderarmband att ha som omväxling för att matcha bruna skor och brunt bälte.

Snyggklockan hade jag inte använt på länge och den visade sig också stå stilla. Således blev det klädsel åt det bruna hållet och den fyrkantiga klockan. Någon lördag inom de närmaste veckorna tänkte jag mig ta en tripp till stan för att få två nya klockbatterier, men idag jobbade jag. Vi har öppet 8 – 12 på lördagarna. Nu på eftermiddagen gjorde jag hemmabestyr, och jag tyckte nog att jag var ett riktigt jehu; så mycket fick jag gjort på bara ett bar timmar.

Men så insåg jag helt plötsligt att klockan hade varit halv fyra bra länge. Jodå – mitt tredje armbandsur har också lagt av! Så på måndag kommer jag att åka till jobbet utan klocka för första gången i mitt liv.

Länk till engelsk version

Midsommar 1986

Midsommardagen, Caribou, Maine. Långt uppe i nordöstra hörnet av Förenta Staterna; tre timmars bilväg norr om Bangor, sju timmar norr om Boston. Här ligger milsvida potatisåkrar inramade av björk och gran. Här blommar lupiner, smörblommor och prästkragar.

Vi svänger in vid Burger King. Anna känner igen byggnaden, likadan i varje stad från kust till kust, och hojtar "Fries, pappa, fries". Erik stämmer in "Dajs, dajs". Styrservon gnisslar lite när vi backar in herrgårdsvagnen i en parkeringsruta. Solskenet och de trettiotvå celsiusgraderna slår emot oss när vi kliver ut från skyddet av luftkonditionering och tonade rutor. Sommaren kom sent i år, men nu är den här, det råder det ingen tvekan om. Annas folkdräkt är skrynklig baktill, strumporna korvar sig kring vristerna och mössan har vi inte hjärta att sätta på henne i värmen.

Inne hos Burgarkungen är det svalt. Över högtalarsystemet sjunger James Taylor "That's why I'm here". På väggen hänger ett stort Carl Larsson-tryck. Det skulle verka underligt och vilsekommet i våra trakter, men Caribou ligger på tröskeln till en liten svenskbygd. Hit har vi och många andra mer eller mindre svenskättade rest för att fira midsommar.

En mil norr om Caribou ligger New Sweden, som grundades 1870 av förre ambassadören W.W. Thomas. Han rekryterade svenska bondfamiljer på uppdrag av Maines guvernör. En speciell kommission hade beslutat att bästa sättet att starta jordbruksproduktion i norra Maine var att transplantera en hel koloni svenskar. Så kom det sig att 51 män, kvinnor och barn firade midsommar tillsammans i Göteborg den 23 juni 1870 för att klockan tolv följande dag avsegla med ångbten Orlando mot Maine. De hade värvats genom föredrag och annonser med löften om etthundra acres mark per familj i en av Amerikas rikaste bygder med behagligt, svenskt klimat. 233 år tidigare hade örlogsskeppet Calmare Nyckel avseglat från Göteborg till New Sweden i Delaware; kanske var det till minne av den resan ambassadör Thomas' svenskkoloni i Maine ocks tog namnet New Sweden. Den första gruppen anlände lördagen den 23 juli. En vecka senare kom första tillskottet till den lilla kolonin: Anders Westergren, som råkat läsa om New Sweden i tidningarna i Bangor och genast beslutade sig flytta dit. Innan årets slut hade folkmängden nått 114, och vid tioårsjubileet 1880 inräknades 517 själar. I vår bilatlas anges folkmängden till 738.

Erik verkar mätt. Han börjar smeta och kasta omkring med maten. Anna sitter där i sin gula folkdräkt med en blå pappkrona med Burgarkunginsignier och flirtar hejdlöst med alla förbipasserande. Linda inspekterar toaletten för blöjbytesmöjligheter, men det är samma toalett som i Bangor och Boston och Albuquerque - inget skötbord, bara stenplattor på golvet och varmluftsfläkt istället för pappershanddukar. Det blir blöjbyte i bilen, sedan en lekstund i gungorna och kanan bakom restaurangen innan vi selar in barnen i baksätet och kör till New Sweden.

Vi var där i går eftermiddag och klädde majstången bakom New Sweden Historical Museum, under svensk och amerikansk flagg. Anna hade plockat blommor i förväg. Hon ville till en början inte släppa dem ifrån sig, men uppmärksamheten från turister och gammalsvenskar fick henne att koncentrera sig på kameror och komplimanger mer än på de reströtta prästkragarna. Vi återsåg en och annan svensk vi hade träffat tre år och två barn tidigare, då vi råkade resa hit på "fel" helg och bestämde oss för att återvända en midsommar. Det bor en handfull infödda svenskar här, och också några amerikaner, som har bott i Sverige. Den största upptäckten vid vårt första, barnlösa besök i New Sweden var prästen i Gustaf Adolph Lutheran Church, Hans Andrae, från min barndoms Norrköping. Han och jag räknade ut att han måste ha varit en av mina scoutledare på mitt första läger.

Medan vi väntar på midsommardagens dansuppvisning och ringlekar, och i ett fåfängt hopp om att få barnen att sova middag, kör vi en runda. Vi passerar avtagsvägar till Sweden och Westmanland. I Jemtland, på väg mot Stockholm, passerar vi Everett Larssons lanthandel. När Coca Cola erbjöd honom en gratis neonskylt med Coca Colasymbol i hörnet, råkade de amerikanisera bort ena s-et i Larsson. Han brydde sig inte om att klaga.

Vi svänger av till höger mot Stockholm. Landet är högt här. Björkarna är kortvuxna. Namnskyltarna på brevldorna vi passerar ger en hemtam känsla: Andersson, Hede, Quist, Jepson och så vidare. Många hus flaggar både amerikanskt och svenskt denna dag. Vi anländer så något snopna i Stockholms centrum, som bara består av ett halvdussin hus. Vi tar ett kort på postbaracken genom bilfönstret.

Midsommarfirandet når sin höjdpunkt i Thomas Park. Alla sjunger den amerikanska nationalsången och några av oss följer efter med "Du gamla, du fria". Folkdansgruppen "The Little Folks" tågar in med majstången och en ny blågul fana, donerad av Föreningen Svenska Flaggan i Göteborg. Kameraslutarna klickar och smattrar när de folkdräktsklädda barnen kliver upp på scenen och börjar dansa "Upp källarbacken". Denna barngrupp grundades till New Swedens hundraårsjubileum av Monica Soderberg frn Stockholm. Hon driver en "Scandinavian Gift Shop" i Caribou. Gruppens nuvarande ledare är amerikanska. Då och då märks det, som i "Lasse går i ringen", när alla barnen sjunger "och så promenarar vi".

Anna står upp i bänken och klappar händerna och svänger med höfterna. Erik åmar sig otligt och börjar skrika. Jag får lov att gå en sväng med honom. Så är det Annas tur att röra på sig lite mer. Vi går och gungar en liten stund. Så småningom blir det ringlekar mellan utomhusarenans bänkrader, efter de vuxna dansarnas uppvisning och några irländska eller skotska folksånger, hur de nu har hamnat i midsommarprogrammet. Därmed är årets firande slut. Vi utbyter adresser med nyfunna svenska vänner från olika håll i Maine och lovar att komma tillbaka nästa år igen. Anna och Erik dansar och hoppar på scenen. De protesterar när vi säger att det är dags att åka hem. Anna säger att hon vill ka tillbaka till motellrummet istället.

Inom tio minuter sover båda i baksätet. Vägen söderut går nästan spikrakt. Vi lämnar New Sweden och en del av vårt svenska känslobagage. Jag tänker tillbaka på hur sällan vi firade midsommar på riktigt när vi bodde i Sverige. Nu åker vi trettio mil för att se en majstång. Bilstereon spelar James Taylor igen, men inne i mitt huvud går Horgalåten.


(juni 1986)

I stället för igelkottar

Härom dagen kom vår "groundhog" tillbaka med en halvvuxen unge. De verkar bo under ladan, eller garaget, som numera varken har hästar eller torrdass, utan bara våra bilar. Eländet står på stolpar, och har skyddat katter, groundhogs, skunkar och säkert andra djur också.

Groundhogs är speciellt berömda på grund av legenden att de kommer fram i februari och förutspår hur lång vintern förblir beroende på om de kan se sin skugga eller inte. Filmen med Bill Murray, "Groundhog Day" låter hjälten börja om igen ett antal gånger; jag har aldrig sett den.

Vad jag förstår är detta djur Amerikas svar på igelkotten. Vi har haft dem som gäster i flera år. Ibland kan man se dem sola sig på försommaren. Ibland kommer de fram och äter maten vi satt fram för ekorrbarn och småfåglar. Det tycker om frön, men också morötter, russin, valnötter och morotsbitar.

Svenska Flaggans Dag

Svenska Flaggans Dag för tjugosju år sedan flyttade jag till Amerika. Jag var tjugosju år gammal. Sedan min skoltid har jag alltid på något vis sett året som tiden mellan två somrar. Kanske är det också eftersom min födelsedag är på sommaren, och numera är det kanske också för att min tillvaro här började på sommaren.

Denna sommar är inget undantag. Syrenerna blommar, och jag har lite hösnuva, så jag är inget energiknippe. Istället tar jag det lugnt under antihistaminernas inflytande.

Den sjätte juni var ju vanlig arbetsdag här, som den ju var i Sverige medan jag bodde där. Lördagen den sjunde uträttade vi lite ärenden, sedan åt vi sillunch med nykokt potatis, hårdkokta ägg och vitt vin respektive lättöl. Idag tar vi en vilodag. Vår lilla kyrkby har prytts med amerikanska flaggor på varje telefonstolpe, och idag är det riktigt varmt för första gången i sommar. Det är lite konstigt att man här säger att sommaren börjar vid sommarsolståndet, medan man i Sverige kallar den tiden midsommar; jag tycker det känns som sommar nu.

Åren har gått fort. Jag tittade just tillbaka bland saker jag skrivit förr vid den här tiden på året. Jag skrev om min sjätte sommar i Amerika, sommaren innan min yngsta började förskolan:

Förra gången vi var där kände jag hur materialismen vuxit och hur en slags polerad storstadsstämning rådde. Det verkade som om fri företagsamhet och entreprenadanda var i svallning. Språket var mer amerikanskt - "Ha en bra dag". Jag vet inte vad jag ska våga mig vänta den här gången. Sedan statsministern blivit mördad på öppen gata kan Sverige knappast vara sig likt. Jag minns den underliga känslan av tyngd i kroppen när vi hörde de första nyhetsbulletinerna på TV:n; för amerikanerna var det kanske bara ännu ett av många politiska mord i världen, men för mig som svensk kändes det som om mitt hemland i en enda sekund blivit förvandlat. Sverige var våldtaget, och kunde aldrig få sin oskuld tillbaka. När vi bodde där brukade jag ofta reta mig på alla småstormar i vattenglaset; jag var girig efter större perspektiv och vidare vyer. Nu, när jag är lite äldre - 33 år - och mindre hungrig, lättare uttröttad, känner jag saknad inför tanken på Sveriges förlorade oskuld. Jag har alltid trott att det var möjligt att återvända, men nu vet jag att det Sverige jag lämnade inte finns kvar. Nu börjar jag tro att vår lilla avkrok i norra Maine är mer lik mitt gamla Sverige än originalet är idag.

Jag pratade nyss med Erik i telefonen; han är stora karlen nu. Försommarvärmen lättar när en svag bris prasslar genom träden utanför fönstren. Beaglarna äter sin kvällsmat med alla möjliga ljud i metallskålarna. En av katterna sitter på fönsterbrädan bredvid mig där jag sitter och knackar iväg på datorn. Emma har börjat middagsbestyren. Jag avslutar här, så jag kan ta ut hundarna på promenad. Det är snart middagsdags för oss; min tjugoåttondende sommar i Amerika har just börjat.

Historien om Vår Halta Häst

Caleb är nitton år gammal och mycket ung till sinnet. Han är en arabhäst, och vad jag förstår är araber ganska små jämfört med andra hästar och mycket intelligenta. Tydligen brukade de sova i sina ägares tält i öknen och de användes som försvarare såväl som ridhästar. Emma har ägt honom sedan han föddes; hennes ansikte var det första han såg. Hon red honom de första nio åren av hans liv. Sedan, när karriär och giftermål med en man utan stora marker kom emellan, blev han inackorderad på en gård en mil härifrån. Under många år var Caleb ridhäst, men han pensionerades när han blev lite småhalt av någon anledning.

Nu har vi flyttat honom till en gård som ligger tre kilometer hemifrån. Vi kan hälsa på honom morgon och kväll, och vi har börjat fundera på vad han kan göra härnäst. Han kanske kan rehabiliteras, vi har veterinärexpertis på ingång, men om han inte kan bli ridhäst igen, så kan han kanske bli terapihäst av något slag. Vi har läst om hur man använder hästar som terapidjur för allt från autistiska barn till MBD-barn och synskadade. Det är helt uppenbart att Caleb inte är pensionsfärdig; han behöver ett jobb. Han är så full i sjutton att redan efter ett par dagar i sitt nya hem slängde han ut leksaker från sitt stall och sprang runt gårdsplanen med ett stycke plast som blåst över vägen från byggvarufirman på andra sidan.

Emma har samlat på sig några böcker om "clicker training", som används för delfiner, till exempel. Vi prövade på den tekniken ett tag med Moses, vår schäfervalp. Han blev dock lite för uppspelad av det. Men det låter som en bra teknik för hästen. "Clicker training" baseras på beröm och belöning som kombineras med att man knäpper på en liten dosa som klickar. Detta ljud gör att man kan påverka ett djurs beteende på avstånd.

En övning vi gjorde i Moses valpklass gick ut på att en deltagare klickade när en annan deltagare gjorde rätt. Offret visste inte vad det gällde, men ledarens uppgift var att få offret att sätta sig på golvet. Jag råkade vara ledare. När offret tittade på golvet klickade jag. Offret tittade ned igen. Jag klickade. Offret sträckte handen mot golvet. Jag klickade. Offret sträckte handen mot golvet och böjde knäna; jag klickade, och så vidare tills hon satt på golvet.

Just nu, medan jag skriver detta, läser Emma en bok som kom med posten idag från amazon.com om en fullblodshäst med symptom liknande Calebs, som blev tränad i "clicker training", och till följd av detta mer eller mindre rehabiliterad.

Allt detta påminner mig om Clarine, en patient som kom att betyda oerhört mycket för Emma och mig; hon gifte oss. Clarine var sängliggande de sista tio åren av sitt liv. Hon var engelsklärare, författare och präst. Trots att hennes fysiska förmågor svek henne, så levde hon ett rikt liv, inte minst på grund av datorn, som hon hade vid sin sängkant natt och dag. Folk har en tendens att se fysiska handikapp som viktigare och mer oövervinnerliga än de behöver vara. Om Clarine kunde skriva och redigera böcker från sängen i vår lilla kyrkby, så kan säkert Caleb få en ny livssyssla.

Link till engelsk version