Svenska Flaggans Dag

Svenska Flaggans Dag för tjugosju år sedan flyttade jag till Amerika. Jag var tjugosju år gammal. Sedan min skoltid har jag alltid på något vis sett året som tiden mellan två somrar. Kanske är det också eftersom min födelsedag är på sommaren, och numera är det kanske också för att min tillvaro här började på sommaren.

Denna sommar är inget undantag. Syrenerna blommar, och jag har lite hösnuva, så jag är inget energiknippe. Istället tar jag det lugnt under antihistaminernas inflytande.

Den sjätte juni var ju vanlig arbetsdag här, som den ju var i Sverige medan jag bodde där. Lördagen den sjunde uträttade vi lite ärenden, sedan åt vi sillunch med nykokt potatis, hårdkokta ägg och vitt vin respektive lättöl. Idag tar vi en vilodag. Vår lilla kyrkby har prytts med amerikanska flaggor på varje telefonstolpe, och idag är det riktigt varmt för första gången i sommar. Det är lite konstigt att man här säger att sommaren börjar vid sommarsolståndet, medan man i Sverige kallar den tiden midsommar; jag tycker det känns som sommar nu.

Åren har gått fort. Jag tittade just tillbaka bland saker jag skrivit förr vid den här tiden på året. Jag skrev om min sjätte sommar i Amerika, sommaren innan min yngsta började förskolan:

Förra gången vi var där kände jag hur materialismen vuxit och hur en slags polerad storstadsstämning rådde. Det verkade som om fri företagsamhet och entreprenadanda var i svallning. Språket var mer amerikanskt - "Ha en bra dag". Jag vet inte vad jag ska våga mig vänta den här gången. Sedan statsministern blivit mördad på öppen gata kan Sverige knappast vara sig likt. Jag minns den underliga känslan av tyngd i kroppen när vi hörde de första nyhetsbulletinerna på TV:n; för amerikanerna var det kanske bara ännu ett av många politiska mord i världen, men för mig som svensk kändes det som om mitt hemland i en enda sekund blivit förvandlat. Sverige var våldtaget, och kunde aldrig få sin oskuld tillbaka. När vi bodde där brukade jag ofta reta mig på alla småstormar i vattenglaset; jag var girig efter större perspektiv och vidare vyer. Nu, när jag är lite äldre - 33 år - och mindre hungrig, lättare uttröttad, känner jag saknad inför tanken på Sveriges förlorade oskuld. Jag har alltid trott att det var möjligt att återvända, men nu vet jag att det Sverige jag lämnade inte finns kvar. Nu börjar jag tro att vår lilla avkrok i norra Maine är mer lik mitt gamla Sverige än originalet är idag.

Jag pratade nyss med Erik i telefonen; han är stora karlen nu. Försommarvärmen lättar när en svag bris prasslar genom träden utanför fönstren. Beaglarna äter sin kvällsmat med alla möjliga ljud i metallskålarna. En av katterna sitter på fönsterbrädan bredvid mig där jag sitter och knackar iväg på datorn. Emma har börjat middagsbestyren. Jag avslutar här, så jag kan ta ut hundarna på promenad. Det är snart middagsdags för oss; min tjugoåttondende sommar i Amerika har just börjat.