Dollarn Sjunker

Det var inte länge sedan jag kunde få tio kronor för en dollar. Nu blir det bara sex spänn. Snart är vi tillbaks vid en femma, som det var vid mitt första amerikabesök.

På ett par år har min inkomst sjunkit ganska drastiskt i jämförelse med kronan. Svenskar frågar ibland hur det känns. Svaret är att det inte märks något särskilt. Även om jag skulle stå i begrepp att köpa en Volvo, så skulle valutakurserna inte spela så stor roll på priset, eftersom många varor prissätts i dollar. Här ligger priserna på europeiska bilar nästan oförändrade; biltillverkare och försäljare klarar sig på mindre marginaler.

Bensin- och oljepriserna har gått upp till en grad som svider för många, men det innebär bara att vi nu betalar lika mycket som svenskarna. Trots allt så ligger inkomsterna högt nog här jämfört med Sverige att de flesta inte lider någon nöd ännu.

Folk här bekymrar sig för höjda matpriser, men det har mer att göra med energikostnaderna än valutakurserna. Jordbrukstillverkningen och transportkedjan kräver bränsle och odlarna får mer för majsen som bränsle än matvara. Är inte maten dyrare i Sverige än för ett par år sedan? Vad vi ser här är att många familjer planerar sina resor bättre för att spara på bensin och de handlar i storförpackningar vid billighetsställen som Costco och Sam´s Club (startad av Sam Walton, Wal-Mart´s grundare). Folk äter lite mindre på restaurang, de klipper rabattkuponger och de slänger inte bort så mycket mat.

Vi ser redan hur fler utlänningar kommer hit för att handla. Vi bor nära nog till Kanada att många butiker accepterar kanadensisk valuta och vi ser fler kanadaregistrerade bilar hos oss. Jag hör också att USA lockar fler shoppande turister från Europa än för några år sedan.

Jag tror att energipriserna, snarare än dollarkursen kommer att förändra vårt samhälle. Här har det länge varit vanligt att pendla långa sträckor till jobbet i bensinslukande bilar utan medpassagerare. Jag läste nyligen att 40 % av amerikaner har börjat fundera på att flytta närmare till jobbet. Många funderar också på att skaffa sig mindre bostäder, som är lättare att värma upp. Idealbilden av det amerikanska hemmet i en förstad med stora, nytillverkade hus (McMansions) och minst två stadsjeepar i varje garage kanske kommer att ändra sig till en stadslägenhet eller ett litet radhus nära tåg- eller busshällplatsen.

Själv har jag tre minuters bilväg till jobbet. Ganska skapligt med våra mått.

Här är New York

Downtown Manhattan sommaren 2008, snart sju år efter 9-1-1, årtionden sedan jag var här senast. Första gången jag kom till New York var som ”amerikastipendiat” 1972. Tvillingtornen vid World Trade Center var under byggnad, och jag var halvvägs upp i det ena.

Hösten 2001 hade vi rätt så avancerade planer på att åka till New York, men av naturliga skäl ändrade vi oss den gången. Världen stod still ett tag – vi visste inte om nya attacker skulle följa, och vi visste inte hur New York skulle reagera.

Jag har alltid varit fascinerad av New York, och Emma har bott på Manhattan i yngre dagar. I år hade vi ärende att komma söderut, så vi gjorde slag i saken och planerade in några dagar här.

New York är sig likt; alltid livsfullt, alltid nytt. Den här gången reflekterar jag på hur länge jag har bott i Amerika jämfört med hotellpersonalen, parkeringsvakterna, taxichaufförerna och restaurangarbetarna. Så många här är nyanlända.

E. B. White skrev på fyrtiotalet att New York var världens huvudstad. Dollarn må sjunka och andra städer må ha mer lysande framtidsutsikter, men jag tror ändå att de flesta forfarande tycker så.

I Amerika är E. B. White mest berömd för sina barnböcker, Stuart Little, numera tecknad film, som handlar om en pojke i Nils Holgersson-storlek, och Charlotte´s Web, om djuren på en lantmarknad – Charlotte är en klok spindel. Han är mindre välkänd för sina många år som kolumnist i The New Yorker och andra tidskrifter. Hans stil-guide, The Elements of Style, som han övertog och bearbetade efter sin professor vid Cornell, Strunk, har under många år varit auktoriteten författare hänvisar till när det gäller modern amerikansk stil och grammatik.

Charlotte´s Web utspelas i Blue Hill, Maine, som ligger tjugo minuters väg från vår lilla by. White har skrivit många essäer om livet i Brooklin, Maine, där han bodde sista hälften av sitt liv. Bland annat har han i essän Homecoming beskrivit hur han vid korsningen av vår lilla flod känner att han är hemma:

When I dip down across the Narramissic and look back at the tiny town of Orland, the white spire of the church against the pale-red sky stirs me in a way that Chartres could never do.
(När jag åker ner över Narramissic-floden och tittar tillbaka över den lilla byn Orland med sitt vita kyrktorn mot den blekröda himlen rörs jag på ett sätt jag aldrig kunde röras av Chartres.)

För fem eller sex år sedan fick jag syn på en liten bok av E. B. White med titeln Here is New York (Här är New York). Clarine, min sängbundna, litterära patient, hade fått tag i en originalupplaga. Jag lånade den, och har numera ett nytryckt exemplar själv.

I denna märkliga lilla bok på kanske hundra sidor (den ligger hemma just nu), beskriver White sina journalistdagar i New York. Han skriver också att eftersom New York är världens huvudstad, så kommer någon galning att flyga ett plan rakt in i väggen på någon skyskrapa och orsaka en brand som sprider sig ner i tunnelbanan och orsakar död och förödelese, men inte ens detta kan stoppa New Yorks livsvilja och skaparkraft.
Jag ryste första gången jag läste dessa ord, och nu sitter jag här och ryser igen i ett hotellrum mitt i denna pulserande storstad. New York saknar tvillingtornen jag såg byggas som symbol för världshuvudstaden, men New York lever vidare, med samma intensitet och livskraft: Här är New York!

Moses tar Manhattan

Denna schäfervalp, som blir ett år gammal på onsdag, är en märklig varelse. Han slutar äta om katterna luktar på hans mat, och han kan bli nervös i skogen vid skymningstid, men nu har han tagit Manhattan med totalt lugn.

Sirener, tutande taxibilar, tunnelbanan under trottoargallren, hemlösa gatusovare, alla möjliga original – allt tar han med ett lugn vi inte alltid ser. Jag tror han blev mest upphetsad av några duvor på trottoaren.

Han älskar restaurangmat. Här kan man få vad som helst levererat till hotellrummet 24 timmar på dygnet. Moses uppskattar kyckling och stek från närliggande restauranger minst lika mycket som hemlagat.
Värmen tar dock på honom, både luftvärmen och de heta trottoarerna. Han är inte van vid sådant, så han sover en hel del efter varje promenad.

Caleb haltade inte igår!

Jag hade planerat att skriva ett ganska humoristisk inlägg om hur Caleb, vår halta häst, introducerat en förstahandskon-takt med alternativa behandlingsfor-mer som jag till vardags i min yrkesutövning inte har mycket till övers för, men den kliniska bilden har utvecklats på ett sätt som får mig att skriva med ett allvar jag inte hade planerat.

Veterinären vi tog hästen till i början diagnosticerade problem i båda knäna. Behandlingen bestod i kortisonsprutor i knälederna, vilket kostade en hel del, men inte gav resultat. Emma anlitade ett par alternativmedicinare och lade upp ett motionsprogram som började med att han fick gå över pinnar i inomhusringen och leta efter godsaker vi spridit ut och nu består i att han blir ledd i uppförs och nerförs backe och genom högt gräs, allt medan han får beta, så det inte känns som om han arbetar.

Två dagar i rad gick Caleb helt normalt, utan tecken till hälta; han tog ut stegen med normal längd om än något tveksamt med den sämsta, högra, bakhoven, och gick absolut normalt med den vänstra. Efterhand igår blev han trött och började sedan halta igen.

Således vet vi nu att hästen inte har stela leder, muskelkontrakturer eller permanent snett bäcken; han har ischias. Häst-chiropraktorn, akupunkturen, SHEN terapin, massagen, kraniosakralterapin, Blomessenserna, yucca, glukosaminet och den försiktiga motionen han fått verkar alltså redan ha hjälpt – både fysiskt och psykiskt.

Om mina patienter bara visste...

Länk till engelsk version

River Day

Vår lilla by har drygt 2000 invånare. Vi bor i stort sett mitt i kyrkbyn, på Church Street. Ikväll är det för mycket ljud för att sova; ett rockband spelar i andra ändan av kvarteret. Högtalarljudet studsar mot kyrkväggen och in genom de öppna sovrumsfönstren. Musiken dunkar och massan jublar med jämna mellanrum. River Day, den årliga festivalen, som i år hölls för trettiotredje året, drar mot sitt slut.

De senaste två eller tre åren var festivalen så mycket större än byn att vi tyckte det var för mycket - hur många korvstånd, hur många rockband klockan sju på morgonen, hur mycket spektakel behöver vi?

Tydligen var det fler som kände som vi. I år var allt i mindre skala och det kändes plötsligt igen som en småstadsfest. "Laid back" (tillbakalutat) kändes det. Vädret var perfekt, 26 grader varmt, soligt med en mild bris.

Till en början satt vi på en bänk framför huset och lät Moses vänja sig, sedan gick vi ner till gatan vid floden och placerade oss i skuggan under ett träd. Där satt vi och tittade på alla förbipasserande. Ett kvarter längre bort passerade paraden med frivilligbrandkårens alla brandbilar med fullt sirenpådrag. Vi vinkade och hejade på patienter och lokala dignitärer, hundar, byoriginal och grannstadens cykeltaxi. Moses, som nu är drygt elva månader, ligger i träning för vår New York-resa i slutet av månaden. Efter dagens alla intryck tycker vi att han visar alla tecken på att vara redo för den resan.

Så blev det som vanligt regatta - vars syfte är att komma fram från ena bron till den andra med den mest originella farkosten. För tjugo år sedan paddlade Erik och jag med stor möda fram på en hemgjord flotte. Nu ringde han på mobilen från storstan och berättade att han hade fått punktering.

Moses fick smaka min korv med bröd och sedan drack Emma och jag Pinot Grigio i skuggan under granen framför huset. Livet verkar gott idag; vi hade ledigt igår eftersom det var den fjärde juli, nationaldagen, och i morgon är det söndag i vår sömniga lilla by.

Lyxbilen Är Luftkonditionerad!

LYXBIL-nummerplåten sitter sedan många år tillbaka på vår 1996 års modell Chrysler Town & Country med 28000 mil på mätaren.

För ett par år sen pajade luftkonditioneringen och Chrysleråterförsäljaren meddelade dystert att det skulle kosta 1,200 dollar att få friska fläktar igen - mer än bilen var värd. För några veckor sedan såg jag att en lokal bilverkstad också reparerade luftkonditioneringsaggregat, så vi beställde tid. Idag kan jag stolt meddela att för 63 dollar har vi luftkonditionering igen, hur länge det nu varar, för märkesverkstaden hade rätt om att det är läckage i systemet, men "what the heck", just nu blåser svala vindar i det gamla skrovet!