Här är New York

Downtown Manhattan sommaren 2008, snart sju år efter 9-1-1, årtionden sedan jag var här senast. Första gången jag kom till New York var som ”amerikastipendiat” 1972. Tvillingtornen vid World Trade Center var under byggnad, och jag var halvvägs upp i det ena.

Hösten 2001 hade vi rätt så avancerade planer på att åka till New York, men av naturliga skäl ändrade vi oss den gången. Världen stod still ett tag – vi visste inte om nya attacker skulle följa, och vi visste inte hur New York skulle reagera.

Jag har alltid varit fascinerad av New York, och Emma har bott på Manhattan i yngre dagar. I år hade vi ärende att komma söderut, så vi gjorde slag i saken och planerade in några dagar här.

New York är sig likt; alltid livsfullt, alltid nytt. Den här gången reflekterar jag på hur länge jag har bott i Amerika jämfört med hotellpersonalen, parkeringsvakterna, taxichaufförerna och restaurangarbetarna. Så många här är nyanlända.

E. B. White skrev på fyrtiotalet att New York var världens huvudstad. Dollarn må sjunka och andra städer må ha mer lysande framtidsutsikter, men jag tror ändå att de flesta forfarande tycker så.

I Amerika är E. B. White mest berömd för sina barnböcker, Stuart Little, numera tecknad film, som handlar om en pojke i Nils Holgersson-storlek, och Charlotte´s Web, om djuren på en lantmarknad – Charlotte är en klok spindel. Han är mindre välkänd för sina många år som kolumnist i The New Yorker och andra tidskrifter. Hans stil-guide, The Elements of Style, som han övertog och bearbetade efter sin professor vid Cornell, Strunk, har under många år varit auktoriteten författare hänvisar till när det gäller modern amerikansk stil och grammatik.

Charlotte´s Web utspelas i Blue Hill, Maine, som ligger tjugo minuters väg från vår lilla by. White har skrivit många essäer om livet i Brooklin, Maine, där han bodde sista hälften av sitt liv. Bland annat har han i essän Homecoming beskrivit hur han vid korsningen av vår lilla flod känner att han är hemma:

When I dip down across the Narramissic and look back at the tiny town of Orland, the white spire of the church against the pale-red sky stirs me in a way that Chartres could never do.
(När jag åker ner över Narramissic-floden och tittar tillbaka över den lilla byn Orland med sitt vita kyrktorn mot den blekröda himlen rörs jag på ett sätt jag aldrig kunde röras av Chartres.)

För fem eller sex år sedan fick jag syn på en liten bok av E. B. White med titeln Here is New York (Här är New York). Clarine, min sängbundna, litterära patient, hade fått tag i en originalupplaga. Jag lånade den, och har numera ett nytryckt exemplar själv.

I denna märkliga lilla bok på kanske hundra sidor (den ligger hemma just nu), beskriver White sina journalistdagar i New York. Han skriver också att eftersom New York är världens huvudstad, så kommer någon galning att flyga ett plan rakt in i väggen på någon skyskrapa och orsaka en brand som sprider sig ner i tunnelbanan och orsakar död och förödelese, men inte ens detta kan stoppa New Yorks livsvilja och skaparkraft.
Jag ryste första gången jag läste dessa ord, och nu sitter jag här och ryser igen i ett hotellrum mitt i denna pulserande storstad. New York saknar tvillingtornen jag såg byggas som symbol för världshuvudstaden, men New York lever vidare, med samma intensitet och livskraft: Här är New York!